Galenskap och kragar

Sinziana Ravini blir förvirrad och förtjust av Torsten Weimarcks nya bok

Ur boken.
Ur boken.
BOKRECENSIONER

Kan man hänga upp hela sitt liv kring konsten att bära en löskrage? En viss Albert, som skall ha levt på skånska landsbygden under mitten av förra sekelskiftet, kunde visst det. I Torsten Weimarcks nyutkomna Funna drömmerier ”finna lackerade damer med skärp och allt det är vackert att se” kan man ta del av Alberts oändliga listor, iakttagelser och lösa dagdrömmar, som Weimarck analyserar med en kriminologs tålamod. 

Albert är inte bara besatt av stärkkragar med förhäng, utan också gummikragar, manschetter, guldknappar och kvinnors lackerade skärp, som han inventerar som om de hade ett eget liv. Till saken hör att Albert inte har någon större kärlek för rättstavning, interpunktion, skillnad mellan direkt och indirekt tal, för att inte nämna något så enkelt som kronologi. Det är med andra ord en redaktörs mardröm jag vandrar igenom. Men jag intalar mig själv att det inte är varje dag man stöter på en ordblind fetischist, och läser förtjust vidare. 

Efter ett tag börjar jag undra om Albert överhuvud taget har existerat. Det är som om Brummel, tidernas största dandy som inspirerat såväl Oscar Wilde och Baudelaire, slagits samman med Forrest Gump. Jag börjar betrakta den snirkliga handstilen på alla lappar som tryckts på bokens vänstra sidor, parallellt med dess tydning på högersidan och förundras över den säregna poesin som uppstår ur de spasmiska och repetitiva monologerna.

”Dammen satt och såg på hans krage i Bussen hon såg kragen var med uttstående hörnor på den Damen rörde vid hans krage Damen såg att Manen hade en Gummikrage på sig för de syntes på denna krage att de va inte Stärkkrage han var klädd i uttan en Gummikrage för de syntet på Materialet på kragen på han att de var Gummikrage han hade på sig på bussen kragen var med uttstående hörnor på den”. Jag börjar känna en märklig obehagskänsla inför min totala oförmåga att fastställa huruvida det rör sig om en galen mans anteckningar eller ett galet projekt.

Vad är mest galet? Att hänga upp hela sitt liv kring viljan att imponera på omgivningen med en stärkkrage, eller att skapa hundratals handskrivna dokument som stärker existensen av en sådan människa? I det första fallet är Albert inte så galen som han förefaller. Dandyismens narcissistiska filosofi som såg jaget som det största konstverket man kunde skapa, och ytan som så mycket djupare än det faktiska djupet, har ju vunnit tidsloppet sedan länge.

Torsten Weimarck.
Torsten Weimarck.

Jag lutar åt det andra fallet och misstänker att Weimarck helt enkelt velat skapa en arkeologisk metafiktion, i stil med Cervantes, som i förordet till Don Quijote hävdade att han hade kommit över manuskriptet av en händelse, för att inte nämna Borges, Gombrowicz eller Calvino, som visade att litterära gåtor kunde vara minst lika spännande som mordgåtor.

Men vari ligger då den litterära gåtan? I galenskapens obestämbarhet? I besattheten och tålamodet som krävs för att skapa alla dessa arkivdokument? I så fall vore alla konsekventa konstnärer eller författare mer eller mindre galna, så tesen håller inte. Jag bestämmer mig helt enkelt för att galenskapen befinner sig någon helt annanstans, nämligen i tron på att man genom uppfinnandet av en fiktiv karaktär kan undkomma jagets diktatur, som är inget annat än ytterligare en fiktion.

Det går inte att ta sig ur fiktionen via fiktionen. Men är det verkligen det Weimarck är ute efter? Omöjligt att veta och jag blir inte så mycket klokare på Weimarcks karaktär heller, som är fylld av litterära fällor och vilseledande tricks. Jag kapitulerar och inser att vissa gåtor mår bäst av att inte bli lösta och önskar att fler konstnärer och författare vågade behålla sina verks hemligheter för sig själva.

FAKTA

Brev/poesi

Funna drömmerier

Torsten Weimarck

OEI Editör