Trädet är en hund

Joar Tiberg läser de sista två delarna av Knausgårds årstidsböcker

Karl Ove Knausgård, född 1968, skriver om årstiderna.
Foto: CATO LEIN
Karl Ove Knausgård, född 1968, skriver om årstiderna.
BOKRECENSIONER

”I skogens monokroma rike, där nästan allt är grönt eller stöttar det gröna, som granbarkens gråaktiga nyanser, sticker björkarna med sin vita näver ut och det är lätt att tänka att de tillhör en finare sort, ett slags trädens adel, strama och eleganta, nervösa och vackra.”

Det är ju vanligtvis asparna vi brukar tala om som nervösa, asplövens darrande rörelser, som legenden menar hänger samman med att Jesu kors ska ha tillverkats av aspträ. Men även björken, visar Karl Ove Knausgård, har nervösa drag. Bredvid tallens och granens, för att inte tala om ekens, stillsamma, djupa andning, framstår björkens andetag som grunda, hastiga.


En gång fick jag själv för mig att staren, i sin paljettrika dräkt, påminde om risiga överklasstanter. Jag vet inte hur träffande den bilden är, men just då stämde den, och så är det att läsa, att lära sig läsa och vänja sig vid den naturprosa som Knausgård här skriver – att förhålla sig till ett då, att leva sig in i stunden, stunderna, de dån som skogs- och stadsströvandet, ja, hela detta strävsamma jordklotsvandrande består av.

Vi prövar oss fram.

Vi ser vad som bär och vad som inte bär, vad som ger och vad som inte ger. Hur länge det går beror i hög grad på vad vi bestämmer oss för.


Ofta förändras ju detta efter hand, det som framstod som viktigt och eftersträvansvärt för en stund sedan betyder plötsligt ingenting. Det kan vara skrämmande, vi förlorar balansen, det gäller att finna den igen på ny mark.

Aksel Sandemose ger i boken En flykting korsar sitt spår en våldsam bild av detta. Att förändras, bli en annan, liknar han vid en ek som lyfter sig själv ur marken, med rötter och allt, och svävar sig bort, till en ny växtplats, med bättre jordmån.

En svävande ek!


Den eken kommer för mig under läsningen av Knausgårds natur och krisprosa, eller vad man nu ska kalla den, självbiografi, tingdiktning, bildkonst.

Texten behandlar om och om igen samma frågor.

Hur ska vi leva?

Hur ska vi orka?

Var finns mitt ansvar, var upphör det?

Vad är ditt och vad är mitt?

Längst inne är vi alla ensamma, och här riktas ensamheten utåt, i det som alltid står där, och alltid finns; himlarna, åkrarna, den sprängfyllda vårens styvhet, sommarens tigande mättnad.

Träden igen.

”Det är som en hel orkester av rörelse, som också träden här nere i trädgården är en del av, den låga luggslitna pilen – grenarna på den så täta och så hängande att den har något cockerspanielaktigt över sig; när jag klippte bort lite av den ena sidan häromdagen skulle det inte ha förvånat mig om ett par ögon hade gömt sig bakom det pälstäta lövverket – och den högresta kastanjen har också slängt och ryckt fram och tillbaka och upp och ned hela dagen, ungefär som en förtöjd båt i upprörd sjö.”

FAKTA

PROSA

» Om våren
»  Om sommaren
Karl Ove Knausgård
Övers. Staffan Söderblom
Norstedts