Lyriskt frosseri i sex och våld

Jack Hildén läser Anna Hallbergs sjätte diktsamling

Anna Hallberg (född 1975).
Foto: Caroline Andersson
Anna Hallberg (född 1975).
BOKRECENSIONER

RECENSION. ”Chow Chow” är Anna Hallbergs sjätte diktsamling, och den är på inga sätt en avstickare från hennes författarskap. Den hyllade Collosseum, Kollosseum fäste blicken på Roms ökända teater och skådade döden som fanns inbyggd i väggarna.

Chow Chow är formmässigt och innehållsmässigt vild, den böjer och smakar på språket. Den är glupsk – frossar i kropp, sex, natur, våld och död.

Ämnena länkas samman. Blod och läppstift går inte att skilja åt.

Trots det mustiga innehållet (eller kanske på grund av) väljer Hallberg att avhumanisera och mekanisera subjekten. Ett utförande som är bekant inom skandinavisk poesi från senare år, från skrivarlinjer på folkhögskolor till Johan Jönson.

Det ställer rätt höga krav på att utförandet är originellt, men här är det inte alltid det. ”vet inte om det är våld eller kärlek / ingen av oss vet”, ringer ganska tomt.

2001 debuterade Hallberg med Friktion, där hon lät orden och språket upptas av dess inneboende, ljudliga egenskaper. Här arbetar hon på ett liknande sätt.

I en diktsamling som törstar efter struktur och sammanhang, finns originaliteten i sonetterna. Där får texten andas. Där uppstår bilder som lyser: ”Vi står sminkade tillsammans i min dusch. / Det är en söndag. Du ger mig sista tian. / Den ska ligga i min ficka tills jag dör.”

I samma serie, kallad ”Åtta kärlekssonetter”, finns en återkommande hyllning till kvinnliga musiker som under de senaste åren framhållits för sin kreativitet, förnyelse och radikalitet: ”Silvana svär på mamma åt oss alla”. I musiken från Silvana Imam, Beatrice Eli, Laleh med flera, verkar trösten finnas.

Välbehövlig tröst, för dikten befinner sig på andra platser samtidigt. Dels en depressiv vardag, eventuellt tyngd av kapitalism: ”Går till ICA för att köpa upp mig själv”. Dels en plats där barnsoldater för sin talan.

Hallberg beskriver krig och fetischerat sex så att det hopkopplas med ett accepterat, auktoritärt våld – gruppsex i högklackat bredvid användningsinstruktioner för en elpistol. Till skillnad från sonetterna är det svårt att överraskas av dessa stycken. De säger något om våld, jag är osäker på vad, och om det är särskilt chockerande.

Ta i stället en friställd rad som: ”jag tror att du är genomskinlig under lagren av kläder”. Den lever i sig själv, i vad den väcker hos läsaren.