Radiomannen vände upp och ner på poesin

Magnus Ringgren om Staffan Söderbloms monografi över Bengt Emil Johnson

Bengt Emil Johnson   i pappas lanthandel 1964.
Foto: Göran Undén
Bengt Emil Johnson  i pappas lanthandel 1964.
BOKRECENSIONER

RECENSION. Nyss fanns en poet som hela livet skrev ”stog” i stället för ”stod” (om inte korrekturläsarna rättade honom). Det fanns en folklig markör mitt i den superexklusiva konkretismen. 60-talets avantgarde hade ett eget fotbollslag – eliten spelade med glädje i gärsgårdsserien. Åke Hodell och Leif Nylén var med. Och Bengt Emil Johnson (1936–2010) – det var han som skrev ”stog” i stället för ”stod”. 

Nu har han fått en underbar monografi (inte biografi, den lämnar det privata bakom sig) av vännen och kollegan Staffan Söderblom. Boken har fått den fina för att inte säga alldeles korrekta titeln Nu nyss. Om man vill veta något om några decenniers radikal svensk poesi och musik bör man läsa denna fantastiskt välskrivna bok. Den är lika bra som Söderbloms klassiker om Harry Martinson.

Konkretismen var roligare då än nu – fast i dag kallas den annat, språkmaterialism eller language-poesi. Den ville vara med. Den tog sig inte själv på så blodigt allvar – inte alltid i alla fall. Visst kunde Blå tåget bli utslängda från Fylkingen för att de spelade vanliga instrument och harmonier. Men hos Bengt Emils Gubbdrunkningar och Släpkoppel fanns gott humör i de seriella teknikerna.

Bengt Emil Johnson var lanthandlarsonen som tog pianolektioner för den musikaliske radikalen Knut Wiggen. Han växlade mellan positionerna som lite mobbad lantis och centralfigur i Stockholms musikaliska och poetiska avantgarde. Han var naturlyrikern i Lars Englunds efterföljd som i början på 60-talet var med om att vända upp och ner på svensk poesi. 

Kan man kalla honom för en folklig aristokrat? Kanske. Men klassaspekterna bleknar här precis som så ofta när konst kommer på tal. Man kan ändå komma ihåg att grotesken och brölandet hos honom kom från skogarna, inte från innekrogarna – även om krogen inte var en främmande miljö för honom.

Den moderna musikens seriella tekniker spillde över i ljud- och bilddikter. Kanske fanns där en dröm om allkonstverket hos 60-talets konkretister. BEJ var med om att uppfinna text-ljudkompositionen, ett av få svenska originalbidrag till modernismens jättelika genreförråd.

Han vart tyst som bokproducent i sju år. Somliga har antytt att han inte trivdes i det förenklade politiska klimat som rådde kring 1970. Å andra sidan var han mycket tidigt ute med ekologiska perspektiv. 

Så småningom blev Bengt Emil Johnson poet på ett mer igenkännligt sätt, en i den stora traditionen av svensk naturpoesi. Hans dikter handlade inte om natur, de var natur. Böckerna blev många – det kan vara en aspekt av den ”pratsamhet” som Staffan Söderblom ägnar ett stort kapitel.

BEJ var också radioman och hördes i många sammanhang i P2. Pausfåglarna låg nära hans hjärta. All denna fågelsång och alla de kunniga introduktioner han gjorde till den kan man fortfarande leta upp på SR:s webb. Som fågelskildrare kan han mäta sig med klassikern Sven Rosendal (som, av en händelse, också fått en monografi av Staffan Söderblom).

Jag hade ofta mycket roligt när jag läste Bengt Emil Johnson, men han hade också en aura av främmande fågel. Hans nu och hans nyss var inte riktigt mina. Nu förstår jag mycket bättre hans ”råmande och knuffande hop av bokstavskreatur”.

Staffan Söderbloms starkaste gren är trots allt inte historieskrivningen utan diktanalysen – noggrann, uppslagsrik, vidsynt. Nu vill jag själv ta vid och börja läsa om Bengt Emil Johnsons alla böcker som faktiskt klarat alla rensningskampanjer i mina bokhyllor.

FAKTA

MONOGRAFI

» Nu nyss
– en bok om Bengt Emil Johnson

Staffan Söderblom

Anthropos