Kärlek i kommunal regi

Anna Andersson om ”Älska Vingåker” av Mia Ajvide

Mia Ajvide.
Foto: John Ajvide Lindqvist
Mia Ajvide.
BOKRECENSIONER

RECENSION. Ett spädbarn hamnar i en okänd kvinnas vård och en man ska efter många år på psyket skrivas ut. Båda två har förmågor som går utanför det normala och deras vägar korsas sex år senare i Vingåker, av alla platser. Det är då 1974 och ett socialdemokratiskt kommunalråd får inte budgeten att gå ihop.
Så står de, som pjäser på ett bräde, när Mia Ajvide drar i gång sin berättelse – det är en mycket lovande start.
Det är kommunalrådet, Olle Nygård, som står i centrum. Då han saknar magiska förmågor får han i stället ta till helt vanlig kreativitet för att slippa skära ner på barnomsorg och kultur – och Olle Nygård kan verkligen tänka utanför boxen. Lyckliga medborgare kostar färre skattekronor än olyckliga och i den andan drar han i gång kampanjen ”Älska Vingåker”.

Det jag gillar mest med den här boken är den värme med vilken Ajvide skriver fram sina karaktärer. Olle Nygård är förstås en sossepamp av den sort som vi fnyser åt i dag men framför allt är han en människa, som faktiskt drivs av välvilja. Han stretar på i en fint skildrad vardag, för inom sig samtal med sin avlidna hustru och försöker finnas till hands för alla – sonen, partigruppen och vingåkerborna.

Men inledningen, med flickan Nina och Petrus, mannen på psyket, lovar mer än vad som infrias. De magiska förmågorna är så perifera i handlingen att man undrar varför de alls är med. Kanske finns en tanke om hur ett kollektivt medvetande kan fungera – Nina kan påverka andra människors känslotillstånd och Nygård önskar ju sprida mer kärlek i kommunen – men den är i så fall för vag. Nina och Petrus får gott om plats i boken, blir figurer man bryr sig om men mest blir de bara vittnen till huvudintrigen.

Man förstår inte heller det oerhörda i kampanjen ”Älska Vingåker”. I några kapitel som utspelar sig i nutid, ser Vingåkerborna – ett ”vi” likt en grekisk kör – tillbaka på händelserna 1974, som om det var något helt osannolikt som hände. Som läsare tänker man att visst, det var ett oortodoxt kommunalt projekt – finansierat på ett mycket oortodoxt sätt, vilket medborgarna dock inte visste – men att det skulle vara nåt man pratade om 40 år senare förstår man inte riktigt.
Kampanjen ”Älska Vingåker” är inget man funderar på när boken är slut. Men man hade velat veta mer om hur det gick för Olle, Nina och Petrus.

FAKTA

ROMAN

Älska Vingåker
Mia Ajvide
Albert Bonniers förlag