En förlorad stad

Olle Svenning om en skräckinjagande bild av Malmö

Krig med nyårsraketer på Möllevången, ipplopp i stadsdelen Rosengård.
Foto: TT
Krig med nyårsraketer på Möllevången, ipplopp i stadsdelen Rosengård.
BOKRECENSIONER

Lars Åberg blickar bakåt när han sammanfattar sitt liv och sin 60-åriga gemenskap med Malmö: Epoken lider mot sitt slut och den framtid som skymtar låter oss ana ett Sverige förvandlat till ett skräckinjagande Malmö, kosmopolitiskt, mångkulturellt, kriminellt och behärskat av omhändertagandeindustrin. Socialterapeuter och politiker i ena änden, de utslagna invandrarna och flyktingarna i den andra.

Mycket har gått förlorat för Åberg: ”Vi kände oss hemma i det svenska.” Välfärdsstaten befriade oss från beroende, skriver han och citerar Henrik Berggrens och Lars Trädgårds stolliga teori om Sverige som statsindividualistiskt.

Om Åberg vore en skicklig skribent skulle hans text kunna vara förledande. Han resonerar fullt rimligt kring identitetspolitik, kring upplopp i de fattiga stadsdelarna och om rastlösa, oreflekterade integrationsprojekt. Han ställer det välmående, självförtjusta moderna Malmö mot det fattiga, marginaliserade.

Åbergs tes, som långtifrån bara skymtar i undertexten, är dock av grovhuggen natur. Välfärden är på väg att vittra sönder under bördan av invandrare och flyktingar. Dessa manipulerar de sociala systemen, vägrar arbeta, organiserar sig i maffialiknande strukturer eller stiger ut ur moskén beredda att offra sig för jihadismen. Sådant får man egentligen inte säga, meddelar Åberg som om han inte hör hur hans provinsiella tankar dagligen ropas ut i de flesta stora megafonerna.

Åberg flanerar i Rosengård, iakttar sönderfallet och stiger ner i själva helvetet, området Herrgården. Ständig skärseld: våld, knark, social upplösning, exploatering, måttlös fulhet.

Kanske kan Herrgården också betraktas ur ett mindre medelsvenskt perspektiv, helt enkelt som en skrämmande påminnelse om krigens Mellanöstern, om människor som drivs på flykt och som till varje pris vill överleva, gärna i skydd av släktingar och vänner från det gamla hemlandet. Åberg ställer aldrig frågor kring orsakerna till det som kallas ”flyktingvågen”. Han gör en kostnadskalkyl: ska vi verkligen behöva betala för människor som inte uppfyller samhällskontraktet.

Åberg vänder sig till vetenskaplig expertis, till sociologen Alf Ronnby som för länge sedan var medförfattare till en bok om Rosengård. Numera är Ronnby uppskattad skribent i den fascistorienterade Nya Tider. Det berättar inte Åberg.

Varför skapades då detta monstruösa Malmö? Åberg tvekar inte, det berodde på stadens totalitära karaktär. Opposition har aldrig existerat, eliten har växt samman, från tidningsredaktioner till partihögkvarter och bolagsstyrelser. Maktsystemet har manipulerats av historiens alla socialdemokratiska pampar och främst av Ilmar Reepalu.

Så kan man resonera, men då bör de grovhuggna moralismerna kompletteras med ett mått av analys och ett försök att pröva de anklagades motiv. Kanske till och med av social gestaltning.

Få roller är mindre attraktiva än den bittre, självömkande äldre mannens. Åberg kliver dock utan att tveka in i denna gestalt. Han skriver sorgset och uppgivet om 70-talets passionerade vänsterungdomar som blev journalister, dokumentärfilmare, regissörer och socialarbetare: ”Våra drömmar var rymligare än vad Malmö någonsin kunde bli.” Och vad återstår: ”Vi har fått ett samhälleligt magknip.”

Vad finns då att göra under väntan på nästa operation eller på bostadstillägget eller på döden? Jo, skriver Åberg, vi bör lära oss av den gamla socialdemokratin och dess kamp för arbetslinjen.

Åberg försonas till slut med sin gamla huvudfiende.

FAKTA

SAKPROSA

» Framtidsstaden

Lars Åberg

Karneval