Upprättelse för de svikna barnen

Anneli Jordahl är tacksam för Eva F Dahlgrens heroiska grävande i de osynliggjordas historia

”Eva F Dahlgren söker heroiskt envist i de osynliggjordas historia”, skriver Anneli Jordahl.
Foto: Ola Kjelbye
”Eva F Dahlgren söker heroiskt envist i de osynliggjordas historia”, skriver Anneli Jordahl.
BOKRECENSIONER

RECENSION. De utackorderade kunde ha suttit bredvid mig på bussen, konstaterar författaren. Förbudet mot att sälja barn kom först 1918.  Det är inte länge sedan. Jag vet. Min farmor auktionerades bort till lägst bjudande på den jämtländska landsbygden. Hennes pappa dog i spanska sjukan och lämnade fru och barn i ohanterlig fattigdom. 

Eva F Dahlgren söker heroiskt envist i de osynliggjordas historia. Vad hände med de prostituerades barn? frågade hon sig under arbetet med sin förra bok, den omskakande Fallna kvinnor. Om de kvinnor som internerades på en tvångsarbetsanstalt i Landskrona.

Dahlgren kallar den aktuella boken för sista delen i en trilogi. Självbiografiska Min farfar var rasbiolog, 2002, blev en skräll. Författaren fortsatte sitt sökande, kände sig skyldig att berätta om dem som drabbades av rasbiologerna. De fattiga, svårt sjuka, förståndshandikappade och de som betraktades som ”osedliga” tvingades sterilisera sig.  De ”undermåliga elementen” i befolkningsmassan skulle elimineras.

I förgrunden står Rut och Kerstin, födda 1921, barn till ogifta kvinnor. Första tiden vårdades de för folksjukdomen syfilis på Lilla hemmet i Stockholm. Många barn dog av kvicksilverbehandlingen, eller fick bestående hjärnskador. Stämplades som ”höggradigt imbecilla”. Sedan fördes de till fosterhemsbarnens ö, Gålö.

Jag tänker på Harry Martinsons Nässlorna blomma. Och på konstnären Knutte Westers underbara film Horungen, om sin farmors liv.  Ständiga förflyttningar, vanvård, hårt kroppsarbete och en svidande längtan efter mammorna. De kvittar hur disciplinerade Rut och Kerstin var. De fick egna barn som hamnade på barnhem och fosterhem. Fattigdom går i arv. 

Dahlgrens projekt är djärvt. Hon tvingas värka fram material, använda fiktion som kitt.  Dokumenten är nämligen få och återfinns i kyrkoböcker, fattigvård och sjukjournaler. För evigt stämplas flickorna som OÄ (oäkta) och UÄ (utomäktenskapliga).  Här citeras också rörande brev skrivna till någon vårdarinna och ställföreträdande mamma.

Dahlgren använder sig av en kanske nödvändig, men ibland problematisk metod när hon varvar journalistik och skönlitteratur. Skapar ett ”fiktivt hus” åt barnen: dialoger, dofter, känslostämningar. Vad är fakta och vad är fiktion?  Måhända är det fyrkantigt tänkt, eftersom författaren lyckas levandegöra flickornas historia. Det är faktiskt värt eloger och medaljer.  

Boken visar på ett knäckande vis hur svårt det är att bryta social nöd. Strukturerna som bestraffar håller flickorna kvar i utsatthet. Så finns undantagen. På ”uppfostringsinrättningen” Gålö bodde även finansminister Gunnar Strängs pappa.

Spåren leder in i samtiden. Handeln med barn fortsätter, men med andra förtecken. På Gålö – där Rut och Kerstin omhändertogs – bor nu ensamkommande flyktingbarn. De blickar ut över den skog som planterades av barnhänder. 

Tack vare Eva F Dahlgren har de övergivna barnen fått upprättelse.

FAKTA

HISTORIA

Vad hände med barnen? – Hur de minsta blev en handelsvara

Eva F Dahlgren

Forum