Drabbande läsupplevelse

Ragnar Strömberg läser en skarp och satirisk David Grossman

David Grossman.
Foto: KOBI KALMANOVITZ
David Grossman.
BOKRECENSIONER

I sin sista bok, det politiska och litterära testamentet A man without a country, förkunnade Kurt Vonnegut satirens död. Skälet var att samtiden berövat satiren dess främsta verkningsmedel, överdriften. För hur, frågade sig den kedjerökande rabulisten, skulle någon kunna toppa en verklighet där rökförbud införts på Death Row, av omsorg om de dödsdömdas hälsa?

Samma fråga genomblöder David Grossmans frätande, fräsande nya roman En häst går in på en bar, där läsaren sitter i publiken när ståuppkomikern Dovaleh G intar scenen på en klubb i Netanya.


Det är samtidigt överraskande och fullkomligt självklart att Grossman skrivit en roman där livslögner attackeras med en humor så manisk och svart att varje tanke på tröst är löjeväckande.

Överraskande för att Grossman är en författare som alltid har utforskat människans lott med ett stilistiskt virtuost gravallvar där livet är den exponentiellt växande summan av förluster.

Och självklart av exakt samma skäl: alla stora komiker, från Montaigne och Swift över Vonnegut och Lenny Bruce till Dylan Moran, är sårade och såriga moralister, som utövar en konstart vars källåder är och förblir smärtan och äcklet inför sakernas tillstånd.

Osympatisk och föraktfull är det snällaste man kan säga om Dovaleh. Han zoomar direkt in en kvinna med botox-anknäbb och en håruppsättning som ”måste ha skapats av designern som gett oss moskén på Tempelberget och kärnreaktorn i Dimona”.


Han fortsätter att skymfa och skända publiken, dra slippriga arabskämt för att få med sig publiken i grovt rasistiska talkörer och stämningen blir undan för undan allt mer tryckt och aggressiv.

Där, vid ett bord, sitter berättaren och barndomsvännen Avishai, som Dovaleh bjudit in. Medan den magre, medelålders mannen i cowboystövlar prydda med sheriffstjärnor borrar sig djupare och djupare ned i sin livsplåga med mamman i klorna på sina minnen av Förintelsen och pappan som slog och slog, liknar Avishai honom vid en liten råtta som gnager på sig själv.

Vad är det Dovaleh vill, frågar sig Avishai, en pensionerad domare som ägnat sitt liv åt att skura fläckar av rätt i orättens ävja och söl. Vad är det han försöker kränga till oss? Vad är det han försöker kränga till sig själv?


I Natalie Lantz energiska och kongenialt fräna översättning är detta en i ordets alla bemärkelser drabbande läsupplevelse, där vi genom Avishais ögon steg för obönhörligt steg följer hur Dovaleh tar publiken som gisslan.

Minnen stiger till ytan och bildar en berättelse inte bara om Israel och om den ockupation Grossman aldrig upphört att angripa inifrån, om skuld och försoning, skräck och sorg.

Det universella finns i det partikulära och det är så En häst går in på en bar blir en universell berättelse om fångenskap i historien som aldrig tar slut vad den rådande maktordningens propagandister och kolportörer än må inbilla oss.

Här som där lever vi på lånad tid och låter världen amortera.

FAKTA

ROMAN

»  En häst går in på en bar

David Grossman

Övers. Natalie Lantz

Albert Bonniers förlag