Från rasfiende till kniv-Pekka

Henrik Arnstad läser en träffsäker samling texter om sverigefinnarnas smärtsamma historia

Scen ur filmatiseringen av Susanna Alakoskis roman ”Svinalängorna” från 2010.
Scen ur filmatiseringen av Susanna Alakoskis roman ”Svinalängorna” från 2010.
BOKRECENSIONER

RECENSION. Jag minns min barndom på 1970-talet, bland villorna i medelklassförorten Enskede, i södra Stockholm. Enskede gränsar till en liten kulle, som typiskt nog heter Gränsberget. På andra sidan ”gränsen” låg Kärrtorp, bebyggt med arbetarklassens hyreslägenheter. Där bodde bland annat finnarna. Eller, som många sa, ”finnjävlarna”.

Det förekom många historier på skolgården om ”finnarna”. Framför allt angående våldsbrott och alkoholism. De rasistiska skämten om ”Pekka med kniven” haglade. Och visst, fyllgubbarna på torget i Kärrtorp skrek ofta ut sin ångest på finska, där de satt utanför Systembolaget. Allt detta – och mycket mer – berättas föredömligt i antologin Finnjävlar, redigerad av Kristian Borg.

Det framförs ofta som självklar sanning att Sverige på kort tid gått från ”etnisk homogenitet” till dagens mångkulturella invandrarsamhälle. Det är okunnigt struntprat. Det svenska riket, med sina flytande gränser, har alltid befolkats av alla möjliga etniciteter. Men när nationalstaten Sverige konstruerades under slutet av 1800-talet gällde det att rensa bort ”de andra” från svenskhetens historia. Inte minst finnarna, trots alla århundraden av gemensam förflutenhet. Då gällde det att ta i ordentligt.

Den svenska nationalismen formades bland annat utifrån dåtidens trendvetenskap rasbiologi. Den kunde stolt berätta att svenskarna utgjorde världens i princip enda kvarvarande rasrena ”ariska germaner”. Svenska forskare mätte skallar och 1919 öppnade den stora Folktyp-utställningen i Stockholm.

Köerna ringlade långa, när svensken fick kunskap om sin renrasiga skönhet, ”ariskt blod, det renaste och äldsta”. Finnar däremot var ”asiatiska mongoler” och utgjorde ett akut hot mot svenskheten, via livsfarlig rasblandning. Den svenska rasismen institutionaliserades 1922 via Statens institut för rasbiologi, vars uppgift var att förhindra svensk uppblandning med judar, samer och – kanske framför allt – finnar.

Rasism är dock en ständigt föränderlig politisk ideologi. Efter andra världskriget behövde det framgångsrusiga Sverige arbetskraft och då dög plötsligt finländarna, som kom till Sverige från det relativt fattiga Finland. Den svenska rasismen förändrade gestalten finnen. Den mongoliske rasfienden blev i stället den föraktade ”Pekka”, utrustad med kniv och Koskenkorva-flaska.

Etnologen Marja Ågren, som forskar om finländarnas svenska erfarenheter, skriver om ”den alkoholiserade finnen” som stereotyp. Arbetskraftsbristen i Sverige under den efterkrigstida högkonjunkturen gjorde att ”finnen” inte var oönskad i Sverige. Hen fick gärna skura toaletter på sjukhusen, städa i skolorna eller göra det smutsigaste arbetet i den tunga industrin. Däremot skulle ”finnen” hållas på distans, med hjälp av rasism. Via skämt, berättelser och sanningsproduktion. För alla visste ju hur finnar var? På andra sidan Gränsberget.

Den statliga kontrollen för att utestänga den andre var lika sofistikerad då som nu. Bland annat via språk. Författaren Susanna Alakoski skriver om sin familjehistoria: ”Vi kom för att stanna. Men att stanna betyder inte att man har rösträtt. Min pappa levde i Sverige i fyrtio år, utan att rösta i riksdagsvalet. Det där med att byta land är en svår sak. Trots invandrarverket, han blev aldrig svensk medborgare. Trots invandrarverket, han lärde sig aldrig blankettsvenska”.

Men 1973 var det slut på högkonjunkturen och de europeiska staterna stängde dörrarna för arbetskraftsinvandring. Finland å andra sidan blev rikare och landets medborgare slutade utvandra till Sverige, för ett bättre liv. I dag betraktar återigen svenskarna Finland som ett exotiserat och närmast orientaliserat ”annat” – dock inte befolkat av rasfiender, utan snarare någon sorts maskulina bastubadande sagofigurer.

Den svenska akademiska medelklassen samlar på muminmuggar, ur vilka kaffet avnjutes i den finskdesignade, dyra fåtöljen. Samtidigt som man läser den trendiga finska författarens senaste roman. Kanske bor denne typiske medelklassvensk numera i förorten Kärrtorp, som med tiden gentrifierats och blivit lite tjusig. Kanske har hen till och med ett finskklingande efternamn?

I stället utsätts ständigt nya invandrargrupper för rasismens hat. Och det heter alltid att just den senaste flyende folkspillran, som anländer till den svenska gränsen, ”utgör något helt nytt”. Deras ”kultur” är fullständigt inkompatibel med ”svenska värderingar”. Den svenska rasbiologiska skräcken för de mongolisk-asiatiska finnarna är bortglömd.

Men för cirka 700 000 svenskar som har finländsk bakgrund – Sveriges största invandrargrupp någonsin – är det något som skaver, djupt ner i själen. Något som gör ont, längst därinne. Det kollektiva minnet av att vara – finnjävlar.

Och för att förstå detta – och kanske förstå lite mer om hur det är att invandra till Sverige – ska du läsa antologin som bär just detta namn: Finnjävlar!

Henrik Arnstad

FAKTA

ANTOLOGI

>> Finnjävlar

Kristian Borg (red)

Verbal förlag