Modigt om misslyckat mödraskap

Amfetamin och bedrägerier i Ulla-Maria Anderssons tredje roman

Ulla-Maria Andersson (f 1956) är författare och terapeut. ”Du sjöng mig hem” är hennes tredje roman.
Ulla-Maria Andersson (f 1956) är författare och terapeut. ”Du sjöng mig hem” är hennes tredje roman.Foto: Eva Olsson
BOKRECENSIONER

Fyfan för mig. Så säger Katta, som för ordet i Ulla-Maria Anderssons ­roman Du sjöng mig hem. Skuld och skam löper som en glödande tråd genom skildringen av drygt tio års fullständigt havererat föräldraskap. 

Kattas dotter Maria är liten när vi möter henne och hennes mamma i en stökig lägenhet full av cigarettrök och spritdoft, någon gång på 80-­talet. Katta vilar i illusionen av att hon har kontroll om hon bara tänder på om nätterna när barnet sover. Men när hon i desperation lämnar Maria hos en bekant blir det en permanent lösning. Det bara blir så. 

Författaren drar in oss i en tillvaro där allt annat alltför lätt knuffas undan av amfetamin och rosita – ”bara så pass att jag fick kontakt med ­livet”. Plötsligt har det gått ett, två, tre år och mer.

Romanen är skriven i stark första person presens, tempot växlar mellan högt och febrilt. Den är Ulla-­Maria Anderssons tredje om Katta, och det känns att den är förankrad i egna erfarenheter.

Här finns djupa insikter i missbrukets mekanismer och en litterär kraft som sveper med en in och ut ur fängelse och behandlingshem.

Tankarna går till Lillemor Östlins självbiografiska Hinsehäxan och Dagbok från kvinnofängelset, som också porträtterar en tillvaro präglad av amfetamin och bedrägerier, men hos Andersson finns en annan sorts avklarnad botten.

Alkoholen lindrar och tjacket brusar genom kroppen som värme och kättja, avlöst av psykosens hårdnande grepp. Visst ser Katta den stinkande disken, och adventsstjärnan som faktiskt kom upp men blir kvar där långt in på sommaren. Men prioriteterna hamnar huller om buller. Bara då och då dyker en mamma­längtande liten flicka upp som outhärdlig värk i hjärtat.

Det är modigt att skildra något så föraktat som en misslyckad mor inifrån, och Katta växer till en hel person. Hon är en tuff men plågad tjej som lätt blir lite förälskad: ack, en jeansrumpa, en mörk kalufs. Den stora kärleken är äkta, men visar sig vara en säker väg till helvetet.

Socialtjänst och polis är en självklar del av livet, uttryck som att ”få ett LVU på” någon samsas med att bli ”pruttfull”. En subkultur lever på boksidorna.

I recensioner av Anderssons tidigare böcker återkommer att de har ett terapeutiskt perspektiv, och det finns här också. Det blir tolvstegsprogram, frigörande andning och svetthydda. Det sista kan man tycka är fånigt, men det vävs in i skildringen av Kattas enorma behov av att bli sedd och få nycklar till självförståelse. Hon måste byta ett meningssystem mot ett annat. Alltihop är väldigt ärligt och gripande.

FAKTA

Roman

Du sjöng mig hem

Ulla-­Maria Andersson

Norstedts