Lärd hjärna byter hjärta

LENNART BROMANDER ser en modernist komma tillbaka

BOKRECENSIONER

Det har gått flera decennier sedan Torsten Ekbom gav ut en roman senast. Då på sextiotalet prövade han att i den nya franska romanens anda bryta sönder traditionella romanformer och sammanställa textfragment collageartat och associativt, ett försök till "objektiv" teknik, som tvingade läsaren till medskapande. Med tiden övergick Ekbom från att själv utöva modernism till att i essä- och artikelform dokumentera och kommentera andras modernism inom litteratur, bildkonst och musik. Många av oss har väl lärt det mesta vi vet om genier och kufar inom modernismen genom Ekboms initierade och ständigt lika välartikulerade essäistik.

Med romanen Staden med de elva portarna återgår Ekbom till att bli utövande modernist igen, men inte riktigt på samma villkor som på sextiotalet. Sammanställningen av 273 korta paragrafer och ett antal kortare fristående stycken kan påminna om tekniken i Ekboms sextiotalsprosa, men förutsättningarna är nu radikalt annorlunda.

Romanens bakgrund är en genomgripande personlig erfarenhet. Författaren har tvingats till ett hjärtbyte och i romanen försöker han ge gestalt åt sin vistelse i dödens men också i återfödandets väntrum.

Romanen utspelar sig någonstans mittemellan en död och en födelse. Det är ett tillstånd som de flesta av oss läsare saknar personlig erfarenhet av, men det finns faktiskt en intressant parallell i den nyare svens-ka litteraturen, Artur Lundkvists Färdas i drömmen och föreställningen från 1984. Där skildrar författaren sina inre upplevelser under de två månader han låg i koma efter en svår hjärtinfarkt. Även Lundkvists upplevelser i gränslandet mellan död och återfödelse bottnar i en livslång trohet till modernismen, i hans fall särskilt surrealismen, men det är mer skillnaderna än likheterna mellan de båda litterära hjärtpatienterna som är intressanta.

Lundkvist vistas i sin dödsskuggas dal som en helt och hållet skapande människa. Här manifesteras omedelbart ett starkt subjekt, ett kraftfullt jag, och ut ur det jaget myllrar de märkligaste scener, världar och gestalter. Avskalad allt yttre blir Lundkvist en ren konstnär.

Icke så Torsten Ekbom. Även hos honom blixtrar associationer och föreställningar fram i till synes helt fri form men det är en boren essäist, inte en konstnärligt fungerande männi-skosjäl, som här svävar mellan liv och död.

Han håller sig själv påfallande diskret i bakgrunden och redan på första sidan börjar hans lärda hjärna bearbeta situationen och utsända signaler till sin bildnings alla hörn. De öppna och dolda citaten haglar tätt, små miniessäer bryter ideligen fram i texten och författarens intresse fokuseras på egyptiska och andra dödsfixerade fornkulturers föreställningar om vad som händer sedan hjärtat tagits ur kroppen. Fortfarande i samma fragmentariska modernistiska tradition, men alltmer energiskt, skriver författaren under romanens gång in sig och sina livsavgörande upplevelser i en rad traditioner och sammanhang.

Det är ytterst fascinerande att följa denna väg att försöka hantera en existentiellt extremt utsatt position och jämförelsen med Lundkvist handlar inte om något försök till rangordning, bara en belysning av två mycket olikartade svar på samma drabbande upplevelse. Att Lundkvist hamnade i sin situation helt utan förberedelse medan Ekbom haft tid att hela tiden tänka och reflektera över den gör knappast någon skillnad.

Man behöver dock inte renodla bilden av Torsten Ekbom som essäist. Det finns i Staden med de elva portarna ett raffinerat spel av olika plan och teman som är helt skönlitterär, och på ett plan får författarens resa mellan liv, död och återfödelse karaktären av ett slags datastyrd rymdfärd, antydd via kortfattade torra faktauppgifter.

Här använder författaren en metod som är lätt att associera till en aktuell roman som Lotta Lotass Aerodynamiska tal. Om man så vill kan man säga att Torsten Ekbom med sin roman placerar sig som en sammanlänkare mellan den gamla, traditionella modernism han själv alltid talat sig varm för, och en ny framåtsträvande modernism vars främsta representant just är Lotta Lotass. Det är en position Torsten Ekbom borde gilla att inta.

roman

Lennart Bromander