Denna oförsonliga jävlighetston

BOKRECENSIONER

Det är en svår genre som Eva Sjödin laborerar med i sin tredje diktsamling, Det inre av Kina. Samlingen bär undertiteln "en berättelse", och här hittar vi en av prosalyrikens svårigheter: hur skriva en berättelse som inte får bli prosa, inte urarta i poesi, utan som måste balansera på associationsteknikens lina, spänd över ett sugande hav av narration.

En annan svårighet som Sjödin hanterar är bokens barndomstema: hur skildra en milt sagt svår barndom, utan att störta samman i självömkan, hat eller offerkladd?

Själva genren, prosalyrikens associativa flöde och repetitiva plats- och människobeskrivningar, bär i Det inre av Kina på en lyckosamt medryckande kraft. I berättelsens mitt finns två små systrar: en äldre (berättelsens "jag") och en yngre, som heter Edit men som av ungarna i bygden kallas CP.

Systrarna lever med en mor, vars omsorgs- och sinnesnärvaro kan sammanfattas såhär:

"Det är dags för julmarknaden nere i byn. En gång om året vaknar Mor, beskäftig av modersomsorg. Hon byltar på oss allt hon kan hitta."

Annars låter Det inre av Kina läsaren förstå, att modern är mycket långt borta - i sig själv, och bortom riktig sans. De mansskildringar som finns uttrycker frånvaro, eller sexualiserad övergreppsnärvaro. Det finns, i en mans armar, ingen mildhet eller omsorg att vänta:

"Han kommer till mig:

Pressar sin sura andedräkt mot mig. Jag sparkar honom.

Han kommer tillbaka. Förlåt mig, säger han med hård lem."

Denna oförsonliga jävlighetston har på mig som läsare en distanserande effekt. Det blir svårt att ta till sig systrarnas liv - moderns försummelse, männens övergrepp. Liksom att den enda tröst som finns; ja, faktumet att den enda som förmår se systrarna, är ett rådjur (visst, jag förstår att det ska läsas som en metafor) med varm blick.

Mest berörd blir jag av Det inre av Kinas syskonskildring. Jagets orubbliga lojalitet och storasyrrataskighet gentemot lillasyster Edit.

Det finns många intensiva, vackra och galghumoristiska skildringar av systrarnas starka band. Att de är utelämnade till varandra. Som när storasyster ska lära lillasyster cykla, och tippar cykeln över krönet. Cykel och lillasyster välter, hamnar i leran och storasyster kommenterar:

"Det gick ju Edit du kan det nu.

Kan nästan cykla nu."

lyrik

Hanna Hallgren