Låt de modiga läsa "Gandhi"

ANITA GOLDMAN läser om Gandhis filosofi - och inser varför hon inte vill bojkotta Israel

BOKRECENSIONER

Då jag ombads att skriva under uppropet om bojkott av israeliska varor, avböjde jag omedelbart och med stark intuitiv känsla av att detta var fel.

Men sedan har jag funderat mycket över mitt ställningstagande. Var det känslomässiga skäl - min långa personliga historia med Israel - som gjorde en underskrift omöjlig? Att jag faktiskt tycker det är roligare att köpa avokado från Israel än från något annat land. Var det ett mer "politiskt" förbehåll; att en bojkott lägger hela skulden på den egna sidan (även om den starkare)? Var det vetskapen om de psyko-politiska konsekvenserna för det israeliska samhället? Att detta skulle förstärka den starka underströmmen i Israel av att "hela världen är emot oss", att "här är vi, judarna, ensamma mot en fientlig omvärld, som så många gånger förr och vi kan i det läget bara lita på varandra". Det vill säga förstärka israelernas uppslutning kring den förda politiken i stället för att stärka den israeliska fredsrörelsen.

Eller var det något annat som gjorde att jag kände djup olust? Samma obehag som jag erfar inför de så förvånansvärt starka, aggressiva och otvetydiga ställningstaganden som människor här i Sverige uttrycker inför just denna konflikthärd, så långt borta - geografiskt och kulturellt - från den svenska vardagen. I sakfrågorna ligger jag inte långt från Israels många kritiker.

Den israeliska offensiven mot Västbanken är även i mina ögon politiskt ödesdiger för fredsprocessen och förhållandet mellan de två folken missar helt sitt strategiska mål och har allvarliga etiska konsekvenser för det israeliska samhället inåt. Men det är något i den tvärsäkra och självrättfärdiga tonen, i själva det högt uppskruvade känsloläget, som får mig att slå bakut.

Ofta involveras jag - på grund av min "specialiststatus" - i såväl offentliga som personliga samtal om det som nu sker i Israel/Palestina. På senare tid har jag funnit aggressionen som dessa diskussioner ger upphov till allt svårare att möta. Det är som om vi här speglar känsloläget där, hjälplöst dras med i skeendet, blir parter i målet i stället för "potentiella" understödjare av fredliga lösningar.

Men det var endast när jag fick i uppdrag att recensera den norske ekofilosofen Arne Næss nya bok Gandhi, som min känsla kunde kläs i en filosofisk och politisk vokabulär.

Næss understryker i sin bok ickevåldslärans aktivistiska sida. Han betecknar Gandhi som "etiskt geni", "en etikens Edison" och framhäver Gandhis "osedvanliga uppfinningsrikedom och hans konstruktiva fantasi när det gällde att hitta etiskt acceptabla politiska aktionsformer".

Men man måste alltid har klart för sig, skriver Næss, att ickevåld är mer än frånvaron av våld. Det är att aktivt motverka orättvisor och andras våld. Men det gäller att medlen motsvarar målet. Önskar man uppnå fred kan man inte för detta använda krigets metod. Önskar man få slut på hatet, kan man inte använda hat som motor i sin aktivism:

"Sinnelaget är väsentligt. Man får inte hysa några negativa känslor inför motståndaren som person. Hans handlingar är en sak. Dem kan du använda starka ord om, angripa skoningslöst, men aldrig medmänniskans integritet, vare sig denna människa är torterare eller helgon."

Om man vid en ockupation inte möter ockupanten med våldsamt motstånd vid gränsen, men i stället med ickevåldsamt motstånd mot orättfärdiga handlingar och plundring, försvarar man en kultur och ett levnadssätt i stället för ett territorium.

Gandhis mest radikala utsaga är hans vägran att ha fiender. Han kan ha meningsmotståndare och dessa kan uppföra sig brutalt eller handla orättvist. Då gäller det att på ett aktivt sätt sätta sig till motvärn. Men inte mot dem som personer. Och aktionen skall aldrig drivas av aggression och aldrig drivas längre än just kring det mål man uppsatt för sig. Som exempel ger Næss en incident från zuluernas uppror i Syd-

afrika.

Gandhi organiserade en ambulanskår och hjälpte zuluer som hade blivit piskade av engelsmännen. Han vårdade också människor som hade brännskadats till följd av att britterna satte eld på hela byar.

Han skulle ha kunnat skriva om sina upplevelser på ett sådant sätt att det hade väckt sorg, förtvivlan och hat, men han undvek att göra det. Han ville inte hetsa upp stämningen utan försökte ständigt förbättra relationen mellan engelsmännen och zuluerna. Det fanns många fotografier som användes som bevis för polismisshandel. Gandhi krävde förbud mot sådan fotografering. Hans motivering var: "Våld föder våld, hat föder hat. Vi måste avstå från handlingar som onödigtvis skärper motsättningar mellan människor som ligger i konflikt med varandra." Detta är helt motsatt den vanliga inställningen. Under krig publiceras ständigt fotografier av motståndarnas grymma gärningar.

Gandhis lära i den norske lärjungens presentation ifrågasätter mycket av vedertaget politiskt - och mänskligt - uppträdande. Det gäller att begränsa sina aktioner, att sträva att uppnå det man föresatt sig men inte utnyttja motståndarens svaghet för att roffa åt sig mer än detta, att aldrig driva in motståndaren i ett hörn där han inte kan försvara sig eller göra reträtt, att kommunikationen med motparten inte bryts.

I det sammanhanget, menar Næss, att ekonomisk och kulturell bojkott "kanske aldrig är vägen att gå i en konflikt. Bojkott är en maktutövning som inte har något att göra med det väsentliga innehåll som man strider om. Detta väsentliga kan man lättast närma sig genom personliga samtal och diskussion."

I dag, påpekar Næss, "härskar isoleringsnormen. Isolera diktaturer! Bryt de diplomatiska förbindelserna med länder som kränker de mänskliga rättigheterna! Genomför kulturell bojkott! Isolering på nationell grund kan kanske vara befogad om man har skäl att tro att en smittorisk föreligger - att tro att om man besöker "fienden" så kan man smittas av dennes ideologi och syn på rådande konflikter. Mod var något Gandhi hade stor respekt för, och han skulle inte stötta isolationspolitik som motiverades av smittorisken. Låt alla modiga ta kontakt!"

Gandhi kan ju knappast skyllas för att ha varit en feg kruka, han lyckades knäcka sin tids starkaste kolonialmakt. Och han lyckades att göra det utan att skapa evig bitterhet mellan Storbritannien och Indien. Sedan misslyckades mycket annat. Hans program för ett decentraliserat, småskaligt och demokratiskt Indien genomfördes aldrig, de bittra striderna mellan hinduer och muslimer kunde han inte stoppa.

Men hans "experiment med sanningen" som han själv kallade sin biografi, är fortfarande väl värda att ta del av. Næss understryker i sin bok de lärdomar om dagens konflikter som vi kan dra av Gandhis liv och lära. Själv fick jag genom denna bok insikt i varför jag inte kunde skriva under på bojkottuppropet. Låt de modiga läsa Gandhi.

filosofi

Anita Goldman