Stor i det tysta

MAGNUS RINGGREN läser om Arvo Pärt, en bro mellan öst och väst

BOKRECENSIONER

essä

Torsten Kälvemark

ARVO PÄRT – OM MUSIKEN VID TYSTNADENS GRÄNS

Norma

Den estniske tonsättaren Arvo Pärt har haft ett förbluffande genomslag de senaste två decennierna. Hans konst ligger nära tystnaden, nära den religiöst mystiska erfarenheten. Den är till synes enkel, byggd på den klassiska treklangen. Om den baseras på text tycks musiken växa direkt ur orden. Den klingar av andlighet, en särskild och inte en allmänt utspädd andlighet. Den befinner sig en bra bit bort från de flummiga new age-mässorna.

Han är inte ensam ”helig minimalist” i den samtida musiken. Pärt, den polske katoliken Gorecki och den ortodoxe engelsmannen Tavener är tre vise män, ett kristet triumvirat. Ingen av dem är egentligen modernist. De är solitärer i samtiden – eller förebud om en ny musik. Deras minimalism förefaller mig ha ett större djup än den amerikanska som inte bara jag finner grund och trist.

Arvo Pärt började som vanlig avantgardist men anknöt på 60-talet till medeltid och renässans i stället för till den samtida konstmusiken så som den odlades av det västeuropeiska musikaliska etablissemanget. Både hans första försök och hans mogna stil var impopulära bland de sovjetiska kulturbyråkraterna. Hans alltmer öppna kristna bekännelse gjorde inte saken bättre.

När han fick chansen att emigrera 1978 möjliggjordes det av att hans hustru är av judisk börd – judar kunde få lämna östblocket. Han blev alltså inte handgripligen utslängd som Joseph Brodsky och alla de andra. Han bosatte sig i Berlin där han fortfarande är verksam.

Torsten Kälvemark ger en god bakgrund till Arvo Pärts skapande i sin nya bok, mera en essä än en monografi. Han lyfter fram det kristet ortodoxa hos Pärt och knyter hans konst till den bysantinska traditionen. Den polemik som i mer än tusen år funnits mellan östlig och västlig kristendom, mellan ortodoxi och katolicism, ekar genom Kälvemarks text.

Öst står för intuition, väst för intellekt – och aldrig tycks de två kunna mötas. Författaren tillhör själv den estnisk-ortodoxa församlingen i Stockholm, och man mer än anar ett apologetiskt uppdrag i det han skriver.

Men kan man inte se tonsättaren mera som en brobyggare mellan öst och väst än som en ortodoxins predikant? Arvo Pärt har tonsatt åtskilliga latinska texter med katolskt ursprung – mässan, Magnificat, Te deum. Ofta använder han instrument i sin sakrala musik, något som är främmande för den östliga gudstjänsten. John Tavener, också han ortodox, är mycket strängare på den punkten.

Och Pärt bosatte sig mitt i det europeiska korsdraget, i Berlin och inte i ortodoxins kärnland, något som hade varit fullt möjligt efter murens fall. Och jag föreställer mig att hans publik i första hand är västerländsk, inte östlig.

Varför inte se Arvo Pärt i ett ekumeniskt perspektiv i stället för ett apologetiskt? Han är kanske mindre en trons försvarare än en förenare av olika traditioner. Och eftersom det är en konstnär vi har att göra med bör det teologiska perspektivet, hur viktigt det än är, underordnas det estetiska.

Nå, Torsten Kälvemarks bok är en utmärkt introduktion till Arvo Pärts musik och liv. Författaren har läst det mesta om sitt föremål samt själv intervjuat honom. Bland det intressantaste är en svit aforismer av Arvo Pärt som med eftertryck visar att han är en god författare och inte uteslutande tonsättare.

Här finns som sig bör verkanalyser, bibliografi, verkförteckning och diskografi, nyttig knappologi för den som vill leta sig vidare in i Arvo Pärts musikaliska universum.

Boken är dock tyvärr uppstoppad med en mängd meningslösa idolfoton på den munkskäggige tonsättaren. De hade med fördel kunnat ersättas med notexempel. Detta är ju en bok om en nu levande, för många levande, tonsättare och ingen helgonlegend.

Magnus Ringgren