Eländets hjältar och manlig längtan

Maria Bergom Larsson läser Lotta Lotass roman ”Från Gabbro till Löväng”

BOKRECENSIONER

Kallkällan hette Lotta Lotass debutroman som kom häromåret. Därefter har hon hunnit med ytterligare en roman, Aerodynamiska tal, som fick Aftonbladets litteraturpris för 2002 och i maj disputerade hon på en avhandling om Stig Dagermans författarskap. En avundsvärd kreativitet. Det gäller inte bara takten utan framför allt det egensinniga och personliga tilltalet och stilistiskt genomlysta språket. Hennes texter har inte spår av insmickrande samtidighet eller moderiktiga vinkar.

Lotta Lotass kommer från Dalarna men studerar litteraturvetenskap i Göteborg och är vid sidan av sitt författarskap verksam som litteraturkritiker. Hemhörigheten i Dalarna är inte oviktig för det är här hennes litterära värld hämtar sin originalitet och kraft.

Nu kommer hennes tredje roman.

Band II är den mystiska titeln. Och undertiteln är inte mindre förbryllande, Från Gabbro till Löväng. Jag bläddrar förgäves i boken efter dessa platser. Bokomslaget visar en bild på ett järnverk eller möjligen ett sågverk från förra seklets början, lika gåtfullt eftersom romanens värld utspelar sig i ett förindustriellt Norrland där småbruk och hårt skogsarbete nödtorftigt kunde hålla kylan och svälten stången.

Titeln Band II är mindre förbryllande eftersom Lotass här utforskar samma landskap och dess invånare som i Kallkällan.

Kallkällan, det var vattnet som alltid var öppet eller bara hade en tunn hinna av is över sig under vinterns kallaste månad, djupt symbolisk för den djupa såriga längtan som Lotass gestalter härbärgerar under sin kärva, ordlösa yta.

Band II är ingen roman i vanlig mening, den är löst uppbyggd kring ett flottarlag som splittras likt den bröt som sprängs i det första kapitlet. Sammanhållande är bygden, fattigdomen och det stråk av kristen utblottelse som genomsyrar berättelsernas människosyn.

Det slår mig att den värld Lotass skild-rar i sina tre romaner är unikt manlig. Här finns inte en enda kvinna, man söker förgäves efter kvinnliga erfarenheter. Som om hennes projekt är att utfors-ka den manliga längtan. Hur ser männens sårbarhet ut?

Dessa är sökare och mystiker likt Robert i Mobergs Utvandrarna som beger sig till Amerika för att han bär på en oresonlig dröm om paradiset men dör lika lurad och utfattig som tidigare med bilden av den blommande prärien på näthinnan. Det är Albin som återvänder från Amerika berövad sin livsdröm, men som fortsätter att stava det främmande språket på vedbodsväggen, ”landet – dö könntri... världsalltet – djunivers”, innan han vandrar norrut och tar livet av sig i skogen.

Eller Lindgrens Valfrid som odlar upp golvet i köket och kammaren i längtan efter pengar för att kunna få en kvinna till stugan men förlorar greppet om verkligheten och blir begraven i ett hav av rallarrosor.

Eller Sjungen som blir modernitetens första offer och hamnar på det nymodiga ålderdomshemmet, som det gamla fattighuset döpts om till, för att ha sjungit Din klara sol i skogen. Det kommunala kunde inte tillåta att invånarna gick i skogen och höll den för kyrka. Hans enda längtan är hem. Hur kvinnornas längtan ser ut återstår att skild-ra.

Egentligen är det ett näst intill outhärdligt sorgmodigt griftetal som här hålls över Fattigsverige om det inte vore för värmen och humorn i Lotass berättelser. Och en övertygelse att de offer som här görs på något förborgat sätt bär frö likt avenboken i kalhygget i bokens sista kapitel.

Min hemliga misstanke är att hennes hjältar i sin begränsade värld och sitt förvirrade sökande härbärgerar oändligt mycket mer livsvisdom än vi som är offer för tjugohundratalets mediala lyckofilosofi.

roman

Maria Bergom Larsson