Rushdie skapar Malik som skapar Kronos som är Rushdie

Ragnar Strömberg om en briljant konstruerad berättelse

BOKRECENSIONER
Salman Rushdies vanligtvis så rytmiska prosa blir andfådd i nya romanen "Ursinne".
Foto: SARA RINGSTRÖM
Salman Rushdies vanligtvis så rytmiska prosa blir andfådd i nya romanen "Ursinne".

Under och bakom den överdådiga, hallucinatoriska ornamentiken i Salman Rushdies berättelser finns alltid konflikten mellan skapandet och det skapade, den konstnärliga processen och dess död i fullbordandet.

Diktaren som Kronos, tidens gud som slukar sin avkomma, är också den centrala metaforen i Rushdies nya roman Ursinne, för övrigt den första som utspelas med författarens nya hemstad, New York, som dominerande scenrum.

Rushdie kramar ur allt jättestaden har att erbjuda av förförisk energi och rovgirig brutalitet, så grundligt att hans annars rytmiska prosa blir andfådd och ibland planar ut i pratsjuk monolog à la Philip Roth.

När berättaren i Ursinne , Malik Solanka, Indienfödd brittisk idéhistoriker och tillika makalöst framgångsrik dockmakare, finner sig stå framför sin andra hustru Eleanor och sonen Asaam med en kniv i handen, förstår han att det frätande raseri han burit på sedan barndomen i Bombay är ett dödligt hot mot dem han äls-kar. Malik lämnar sin familj och flyr till New York. Där, i det tredje årtusendets första sommar, vill han bli uppslukad av Amerika, "världens spelplan, regelbok, domare och boll", som står på höjden av sin makt.

Källan till Maliks rikedom och berömmelse är den docka, latexflickan Little Brain, han skapade för en pratshow på BBC, med dockor föreställande Västerlandets stora tänkare som gäster. Programmets popularitet växte och snart tog andra intressen över och förvandlade Little Brain till den globala illusionsindustrins hjältinna, vars virtuella öden och äventyr i staden Brainville omsätter miljarder.

Malik har i utbyte mot ett geometriskt växande bankkonto frivilligt släppt kontrollen över sin Frankendoll men inte ens rikedomens fördämningar kan längre stå emot hans ursinnes "brytande våg av Hokusai": Malik är själv en marionett som sprattlar i allt mer desperata försök att slita sönder trådarna.

Genom Malik skildrar Rushdie den samtida västerländska civilisationen som en orm i färd med att sluka sig själv, efter att ha gluffat i sig resten av världen. Där allt har ett pris, har ingenting längre något värde, så överallt omkring Malik stiger ursinnets mörka vattenmassor. Taxichaufförer vrålar förolämpningar utan synbar orsak, en seriemördare slår ihjäl unga kvinnor med en betongklump, Malik blir förförd av en ung kvinna, Mila, vars far och älskare var en berömd jugoslavisk poet som återvände till sitt sönderslagna hemland och hann gå fem meter på Belgrads flygplats innan han exploderade av sitt eget raseri.

Jakten på tillfredsställelse av begären blir allt våldsammare och skördar offer i Maliks närhet: Hans bäste vän i New York-asylen, Jack Rhinehart, en svart stjärnjournalist från Vietnamkriget som numera skriver kändisporträtt åt Vanity Fair, hittas mördad och spåren leder till en krets unga superrika vars sexlekar inkluderar skalpering.

Så långt fram i den oändligt förgrenade berättelsen har Malik förälskat sig i den överjordiskt vackra Neela från det fjärran Lilliput-Blefuscu, dit hon återvänder för att delta i den indiska minoritetens uppror.

Neela återuppväcker Maliks skaparkraft och han skriver en ny marionettberättelse, en SF-historia om en undergångsdömd civilisation på planeten Galileo-1, vars härskare heter Akasz Kronos och som fullbordar skapelsens kretsgång. Rushdie skapar Malik som skapar Kronos som i sin tur är Rushdie i färd med att skriva Ursinne. Mila samlar ihop ett gäng datanördar som gör Maliks nya skapelse till en ännu större succé än Little Brain.

Så här håller det på, varje berättelse innehåller ännu en berättelse, Rushdies fantasi framföder den ena makalösa specialeffekten efter den andra, men virtuositeten och detaljskärpan kan inte dölja att Ursinne är mekanisk, om än briljant konstruerad.

Så när den virtuella världen i Kronos gestalt dyker upp i den, nåja, verkliga världen, delar inte läsaren Maliks förvåning över att Kronos bär sin skapares ansikte.

Ursinnets vind som fyller seglen under Maliks irrfärder genom en värld där varje männi-ska är en ö, har alltid varit en påtagligt närvarande kraft hos Rushdie. Paradoxalt nog är det först på de sista sidorna, där Rushdie låter Malik uppleva hoppet om försoning med det förflutna, att kärleken kan övervinna den yttersta kränkningen, som den vinden når full styrka.

Där och då

uppstår den förvåning som bara den stora dikten kan åstadkomma.

roman

Ragnar Strömberg