Förändra världen!

Tanken att flera kategorier – kön, sexualitet, klass, etnicitet – kan och bör ingå i en fullödig maktanalys av både samhälle och kultur är inte ny men har de senaste åren kunnat sammanfattas i det fina lilla ordet intersektionalitet. Som Tiina Rosenberg pedagogiskt förklarar i sitt bidrag i antologin Framtidens feminismer finns det en dubbeltydighet inbyggd i begreppet: inter står för sammanlänkningen, sectio för separationen. Kategorierna hänger ihop men kan aldrig bli en helhet.

I antologin samlas forskare från flera discipliner – boken bygger på en konferens kring intersektionalitet – men trots det gemensamma temat uppstår ingen kommunikation. Jag vet inte vad jag väntat mig, kanske bara lite tydlighet. I stället för koncentration kommer jag på mig själv med att läsa lite fram och tillbaka, tröttna, börja om. Samtidigt som det ändå gnistrar lite i huvudet av beundran för det lilla förlaget Tankekraft som så dödsföraktande ger ut problematiserande feministisk litteratur, på tvärs mot alla förenklingar.

Riktigt spännande blir det först med Paulina de los Reyes kapitel Rosengård är min Shatila!, vars titel är ett citat från en kvinna som bor där. När Malmöförorten Rosengård nämns i samma andetag som Shatila (det palestinska flyktingläger i Libanon som, med Israels goda minne, 1982 utsattes för en massaker av den kristna milisen) är det ett sätt att tala om erfarenheten som grund för identitetsskapandet. Att identitet formas till exempel just i själva diasporan, utan hänsyn till nation.

de los Reyes tar också upp hur den traditionella feminismen missar Rosengård, till exempel när den fokuserar på våld i hemmet men inte på den sortens offentligt våld som drabbar kvinnorna i Rosengård – rasism, avvisningshot, trakasserier.

Intersektionell analys, skriver de los Reyes, öppnar för att alla sociala relationer skapas i maktfält, aldrig kan ha en egen essens utan tvärtom alltid flyter. Offertänkandet kommer på skam: det stora förtrycket är isärhållandet, upprätthållandet av den hierarkiska relationen mellan ”vi” och ”dom”.

Den intersektionella analysen har skällts för att vara samma sak som identitetspolitik. Bättre är väl förstås att se identitetspolitik – att slåss för rättigheter utifrån en viss identitet, kvinna, hbt, arbetare – som en av förutsättningarna för ett intersektionellt tänkande, eftersom ingen kan slå isär sin identitet i alla olika fack.

Mitt i identitetspolitiken står jagberättelsen, en form som exploderat under 00-talet. Fittstim, som utkom 1999, bestod uteslutande av personliga betraktelser över könsförtryckets former. Läsvärda, skarpa, giltiga. En sorts offentliggörande akt, där 70-talsfeminismens medvetandehöjande grupper och talet om det personligas politiska kraft förvandlades till utlämnande text. Som om rapportboken flyttats också till medelklassens vardag. Alla människor kan mötas, alla hänger ihop (bara det att en liten grupp mediearbetande kvinnor och män i Stockholm har talat högst och mest och hängt ihop liksom mer). Så ungefär är det bestående intrycket efter en rad böcker i Fittstims efterföljd, om mammaroll, papparoll, sexualitet, kärlek.

Det har varit 70-talisternas fest och nu när antologin Könskrig utkommer tycks det vara 80-talisternas tur. Undertitelns Hur vi delas upp och hur vi hör ihop är intersektionalism i praktiken och säger också mycket om bokens stämning. Här pågår inte kriget mellan könen utan mot kön i allmänhet. Mot kategorier, konstruktioner, mot självförtryck och förtryck av andra. Begreppet genus är bortblåst. Associationen till Fittstim kommer sig mest av det tydliga tilltalet: det handlar om feminism och det är skrivet från ett jag till ett du. ” Vi ger ut den här boken för att vi vill förändra världen!” skriver redaktörerna Elin Alvemark och Tove Leffler och jag tror precis som de på textens kraft att göra just det. När Maja Karlsson beskriver en festkväll i höga klackar gör hon det i en position som ”juridisk och biologisk man” och med ett helt batteri av iakttagelser kring ett manskollektiv som spärrar, sätter på plats, straffar. Andie Nordgren och flera andra beskriver tvåsamhetens relativa omöjlighet, vänskapens överlägsenhet och möjligheten att faktiskt välja bort tradition, på vilket sätt man vill.

Hela Könskrig talar om vikten av självkännedom, om att skapa allianser. Vare sig det handlar om rätten att knulla hur man vill eller om barnuppfostran eller om dåliga förebilder finns det en ganska hårt skruvad ton som inte alls är Fittstims mer didaktiska.

Könskrig förtjänar att läsas på egna premisser, precis så kollektivt och osignerat som den tillkommit. Att hänvisningar förekommer till både Suzanne Brøgger och Carin Holmberg är ganska typiskt. Livsbejakelse möter feministisk analys. Framtidens feminismer finns alltså i minst två upplagor. Vi kan inte backa från någon av dem.