Plötsligt är det något annat

GUNDER ANDERSSON låter sig överraskas av Klas Östergren

BOKRECENSIONER
Klas Östergren.
Foto: ULLA MONTAN
Klas Östergren.

Det finns en förförisk lätthet över Klas Östergrens prosa, ett språk som bär framåt till synes utan ansträngning. Samtidigt finns där något svalt iakttagande, som om inget egentligen berör honom. En flanörhållning, där jagpersonen råkar drabbas av diverse tillfälligheter som genererar historier.

Men låt oss inte luras av det. Östergren är en fabulator, en skrönakonstruktör vars berättelser kan ta vägen vart som helst, men där samhälls- och samtidskommentaren ändå finns med som bärande element.

I den nya bokens tre långa noveller snubblar berättaren in i tre öden: den kvinnliga politikern som på ett föga konventionellt vis gör politisk karriär i Bryssel, och som författarjaget möter sedan han transporterat hem hennes döfulle man från en illegal spelklubb. Att de genast inleder ett förhållande som får konsekvenser för fortsättningen hör liksom till pjäsen.

Vidare har vi Bernie, en ledsam vålnad från 70-talet som nyfrälst gör en reprislandning i berättarens liv innan allt tar en ny vändning. Och slutligen såpaförfattaren Roger, som fått i uppdrag att dokumentera en helt vanlig bruksortsfamilj och håller på att drivas till vansinne av bristen på konflikter och brytpunkter och dramatiska cliffhangers i deras liv. Det visar sig att detta bara är en del av sanningen - fast inte alls på det sätt Roger, med sin schablonartade bild av mänskligt liv, fått för sig.

Klas Östergren vet hur man vänder en berättelse in i nya och oväntade banor. I så måtto lutar han sig mot en muntlig tradition, där åhörarna måste hållas på helspänn och överraskningsmoment är ett måste.

Lite svårt har jag ändå för EU-berättelsen Kvinna i starkt ljus, som alla dramatiska element till trots känns mer rutinerad än engagerande. Då är historien om Bernie, outsidern som förblev outsider hela livet, betydligt intressantare. Det är Bernie som formulerar sentensen "den outsider som är ett med sin tid är redan död", en sanning han själv på ett drastiskt vis så småningom får illustrera.

I förbigående får Östergren in några rejäla snytingar på detta 70-tal, som han karakteriserar inte som ett ifrågasättandets men som ett alltmer tigande decennium. Detta sedan vänsterupprorets inledande faktasökande och intellektuella öppenhet ersatts av dogmer och vänsteristisk exegetik. Det rör sig här inte om den vanliga högerkritiken, det är eftersägarnas ytlighet som får på flabben.

Det är alltid ett stort nöje att läsa Klas Östergren. Till synes lätt tillbakalutad och med ett stort lugn drar han sina historier, med detaljskarpa iakttagelser och infallsrika reflexioner. Komplikationer smygs på läsaren närmast i det fördolda, och plötsligt sitter man där med en annan berättelse än den man trott sig ha läst.

Noveller

Gunder Andersson (kultur@aftonbladet.se)