Nabokovs gåtor

PIA BERGSTRÖM om en äventyrlig läsning

BOKRECENSIONER

Vid ett tillfälle i Sebastian

Knights verkliga liv, en roman där ”V” försöker rekonstruera sin brors författarliv, gör han ett upphetsande fynd: bland Knights saker i London finns ett tjockt kuvert märkt ”Herr H” – fotografier, av ett barn med sjömanskrage, en glad yngling, en allt fetare medelålders man framför olika hus, med en ny bil? Är ”H” en okänd älskare, en hemlig vän?

Mannen visar sig vara kasserat ”material”. Knight hade annonserat efter ”bilder av ett liv” i en tidning, för ett romanprojekt, betalt dem – men aldrig använt dem.

Så typiskt Nabokov! Här har han lagt in en liten blänkande spegel, både för den längtande detektiviske V (som ju också söker sig själv), och för läsaren (som har än svårare att släppa det där kuvertet). Här var ju ”det verkliga”, i alla fall en glimt.

V hittar inget ärofyllt, inga dolda passioner. Har broderns liv varit så fegt, så långtråkigt? Snart börjar V ”hitta på” en biografi, inspirerad av Knights outömligt gåtfulla romaner.

Bonniers ger i år ut tre mycket läsvärda och sofistikerade Nabokov som inte tidigare funnits på svenska. En kulturgärning! Förutom Sebastian Knights verkliga liv (förträffligt översatt av Aris Fioretos) också den groteska allegorin Inbjudan till halshuggning (som legat outgiven sedan 1963 i en något stel överföring till svenska av Estrid Tenggren ) och Blek låga, suveränt tolkad av Caj Lundgren, kanske Nabokovs originellaste verk.

Enkelhet och ärlighet var inga dygder för författaren Nabokov, aristokraten som drevs i landsflykt av bolsjevikerna och som inte heller kunde bo kvar i Tyskland när nazisterna marscherade upp. Efter romanen Lolita, som gjorde honom rik, emigrerade han åter – från USA till Montreux, där han 1961 skrev Blek låga.

Alla dessa tre romaner är ett slags motståndstexter, subtila angrepp på (och i någon mån fällor för) diktatoriskt tänkande, allmän fantasilöshet och dumhet, särskilt maktens dumma behov av entydighet. Bedrägeri och komplikation är Nabokovs stilmärken, ironi hans stilla revolt.

Alla tre är också sann äventyrlig läsning, eftersom man inte riktigt vet vad man läser. Inbjudan till halshuggning, vars 19 surrealistiska kapitel följer den dödsdömde förskolläraren Cincinnatus väntan på straffet i en fästning som kunde ligga i Alices underland, är nästan frånstötande i sitt teatrala groteskeri. Cincinnatus brott är ”ogenomskinlighet”, och romanen liknar en mardröm, vars enda ”realitet” är den dödsdömdes ångest.

Blek låga däremot är underhållning på högsta nivå, ett mångtydigt mästerverk i en alldeles egen klass, och ett muntert mord på de ”dömande” vänner av ordning som lever av konstens och litteraturens ogenomskinlighet, kritiker, akademiker, pretentiösa exegeter.

Blek låga är namnet på en rimmad dikt på 999 rader skriven av den grånade amerikanske poeten ”John Shade” precis innan han blir skjuten, på väg in till grannen för att ta en drink. Romanen är en kommenterad utgåva av denna dikt, som nog handlar om sorgen efter dotterns självmord, men kommentaren, skriven av den devot beundrande grannen och fakultetskollegan ”Charles Kinbote”, sväller ut och sväljer dikten och gör den till ”sin” i en sanslös parodi på läsarvåld.

Blek låga har fått många ”nabokoviter” att gå i spinn. Är Kinbote ett påhitt av Shade, eller är Shade ett påhitt av den långskäggige och homosexuellt utsvävande Kinbote, som i kommentaren avslöjar att han är kung Karl den Avhållne, på flykt från det nordliga landet Zembla (där revolutionärerna tagit makten)? Är mördaren lejd av Kinbote eller verkligen utsänd av Zemblas säkerhetspolis för att likvidera honom och återta kronjuvelerna? Eller är mördaren bara en rymling från hispan som lider av vanföreställningen att Shade gjort honom galen?

På hemsidan ”Zembla” på nätet kan den som vill läsa långa, seriösa notförsedda kommentarer om dessa frågor, skrivna av verkliga litteraturvetare.

Romaner

Pia Bergström