Minneskonst för den moderna människan

CLAES WAHLIN om Christer Erikssons efterlängtade återkomst

BOKRECENSIONER

Det är nästan tio år sedan Christer Eriksson gav ut en bok. Sedan prosadebuten 1981 med Harry, det som skiljer oss åt är ett hårstrå fanns där språk och material för att med några års mellanrum färdigställa den ena intressanta romanen efter den andra. Romaner som Genom tröjans maskor ser han havet (1988), Hängd (1990) eller den som verkade bli den sista, En oerhörd blotta (1994), undersökte en omfattande och allt mer virtuost behandlad tematik.

Christer Erikssons noggrant konstruerade författarskap behandlar inte bara ämnen som tycks bli allt mer aktuella för varje vecka, det sker också med en sällsam språkbehandling. Texterna är ett resultat av finsnickeriets tålmodiga konst, omsorgsfullt läggs det ena ordet till det andra där såväl detaljen som det slutliga bygget ständigt beaktas. ”Ett språk som beskriver en färdig händelse är ett bortkastat språk,” konstateras det i den ena av de nu två utkomna böckerna av Christer Eriksson.

Tematiken känns igen, men ändå inte. Det är som om det långa uppehållet, tystnaden, har framfött en ny suveränitet, ett slags frihet inför de tunga ämnena. Också denna gång ges röst åt offret, det misshandlade, rent av våldtagna barnet. Författaren strukturerar vad som kallades det inre rosslet, frilägger smärtsamma minnen och ger det, så långt som möjligt, en språklig förståelsemöjlighet.

Hur man slår ihjäl ett piano kallas ett redovisande av ett tillstånd. Den skrivande berättaren som drabbas av en högljudd granne minns samtidigt bitar av barndomen. Texten är ett slags allegori, en räcka långa metaforer för det inre tillståndet. Smidigt rör sig texten mellan det yttre och det inre, diskuterar de svåraste av frågor med en bedräglig lätthet som borde göra vilken psyk-analytiker som helst avundsam.

Minnet har alltid fungerat som ett slags sjätte sinne i Christer Erikssons författarskap. Identiteten står och faller med — för att låna några av textens bilder — hur väl rengjort minnets behållare är, läckage är av ondo, om än ofta ofrånkomligt. I Klösande börda koncentreras berättelsen till Einar och Viveka, två personer som kan läsas som fasetter av en och samma människa. Varje kapitel blir en pusselbit i det läggspel som stavas existens, sakligt och exakt fogas minne till minne, i och mellan människor där inte ens författaren utesluts.

Om det är något som skiljer dessa två böcker från det tidigare författarskapet, så handlar det om att nu ryms inte enbart offret och enstaka vittnen innanför bokens pärmar. Urscenerna återfinns, skogen, havet, huset, eldsvådan, men förövaren, den dominante fadern eller frånvarande modern, ges också röster. Om båda böckerna vill handla om ondskan, minnet och kärleken, vad Eriksson kallar den trogna treenigheten, så kartläggs här gångarna mellan dessa storheter. Hur en ond handling någonstans har en kärlekslängtande bakgrund, hur en god handling egentligen är så mycket svårare att utföra då den växer ur insikten om dess baksida.

Nu kan i alla fall personerna säga ”jag” om sig själva, något docent Larsson i den närmast föregående romanen, En oerhörd blotta, hade oöverstigliga problem med. Nu kan Christer Eriksson förflytta sig som en olympisk gud mellan de olika minneskärl som är texternas personer, landa och lyfta från motiv till motiv, väva en tematisk textmatta som borde drabba varje läsare med lika delar kraft och förtjusning. Men ett skiljer honom från antikens gudar: inkännandet, det slags sympati som närmar sig varje människa som vore hon en skör porslinspjäs med rätt att minnas.

Den svenska samtidslitteraturen drabbades av ett hål när Eriksson tystnade. Nu ljuder det åter, stämma för stämma fylls tomheten med ett av våra mest intressanta författarskap.

Claes Wahlin