Att våga hålla fast vid sitt förflutna

Maja Lundgren ser Freud lansera metapsykologin

BOKRECENSIONER

Band IX av Freuds samlade verk har titeln Metapsykologi. I volymen ingår några av Freuds svåraste texter – inte bara för att de är abstrakta och bara undantagsvis kopplade till någon empiri, utan kanske främst för att många andra av Freuds artiklar – alltså även sådana som varit med i tidigare band eller som kommer i senare – såvitt jag förstår det skulle kunna döpas om till metapsykologi. Begreppet är alltså en aning förvirrande.

Vad är då metapsykologi? Två saker. För det första ett ”ersättningsprojekt”. Freud strävade efter att ersätta metafysiken – läran om tillvarons yttersta grunder och orsaker – med något som han kallade just metapsykologi. Svaret på världsgåtan skulle inte sökas på andra sidan bergen, utan inom människan. Den bristfälliga och dödliga människan vars drivkrafter i första hand är omedvetna. Metapsykologin är alltså en humanism. Demoner, älvor, gudar och spöken, domedagens absoluta rättvisa och tanken på livet efter detta är projektioner av människans eget inre, hennes egna konflikter och önskningar. ”Jag tror i själva verket att en god del av den mytologiska världsuppfattningen, som når långt in i de modernaste religionerna, inte är annat än på yttervärlden projicerad psykologi.” De processerna vill metapsykologin alltså beskriva.

Så gör Freud till exempel i skriften Totem och tabu, där han undersöker några ”vildars” religiösa tänkande och jämför det med sin idé om oidipuskomplexet. Totem och tabu är en spännande text – men den är inte med i volymen Metapsykologi. Det är inte heller Freuds andra religionskritiska texter (till exempel En illusion och dess framtid, och Moses och monoteismen). Med andra ord: vill man läsa artiklar där Freud tillämpar sitt metapsykologiska ersättningsprojekt, får man gå utanför band IX. Det tar ett tag innan man inser det, och då blir det på sätt och vis enklare att ta till sig de texter som faktiskt är med.

Metapsykologi har nämligen också en annan betydelse. Det står för den övergripande psykoanalytiska teorin överhuvudtaget – alltså den lära som skulle ersätta metafysiken. Beskrivningen av själsapparaten, drifterna, bortträngningen, jaglibido och objektlibido, det medvetna och det omedvetna, det redan nämnda oidipuskomplexet ... Om jag har förstått saken rätt skulle alltså ganska många av Freuds andra teoretiska texter kunna döpas om till metapsykologi, utom möjligen de rena fallbeskrivningarna.

Så långt oklarheten. Det kan förstås inte vara lätt att sortera in Freuds verk under olika rubriker, eftersom allt hänger ihop: från drömtolkning till skildring av religionspsykologi, från jaganalys till masspsykologi, och från vildar till moderna neurotiker.

Begreppet narcissism återkommer även det i många artiklar utanför band IX. Men här återfinns den text där Freud för första gången går in mer utförligt på det: Introduktion till narcissismen. Den publicerades samma vecka som det första världskriget bröt ut. Bengt Warren skriver i sin kommentar: ”Gavrilo Princips skott i Sarajevo den 28 juni 1914 störtade det europeiska samhället in i vad som i detta sammanhang kan beskrivas som ett narcissistiskt vansinne. Vi vet inte exakt datum, men ”Introduktion till narcissismen” kan mycket väl ha publicerats samma dag.”

”Narcissism” har i dag en ganska vid betydelse. Det används om kvinnor för vilka utseendefixeringen har blivit en tvångstanke. Det används också om desperata vansinnesdåd utförda av människor som blivit – eller uppfattat sig själva som – skymfade (”narcissistiskt kränkta”). Verkliga eller inbillade oförrätter som leder till isolering eller hämnd. Den gemensamma nämnaren kan sägas vara en oförmåga att ge upp tilläckligt med egenkärlek för att kunna närma sig andra utan att uppfatta det som en kränkning av de egna gränserna.

I botten av narcissismen ligger en öns-kan att se det egna jaget som odödligt, bepansrat och med total kontroll över verkligheten. Att förlägga psykisk energi – libido – utanför sig själv, alltså att ge, att vara altruistisk, uppfattas då som en förlust eller ett hot.

Freud myntade inte själv begreppet, utan övertog det från samtida psyki-atrer och utvecklade det vidare. Han antog att människan i barndomen genomgår en narcissistisk fas innan hon börjar lära sig objektrelaterad kärlek. Han skriver i ett ovanligt näpet stycke: ”att barn är så förtjusande beror till stor del på deras narcissism, deras självtillräcklighet och otillgänglighet, detsamma gäller charmen med vissa djur som inte verkar bry sig om oss, som katter och stora rovdjur, ja det är till och med så att vi fängslas av att läsa om stora brottslingar eller om humorister i skönlitterära verk på grund av den konsekventa narcissism med vilken de lyckas hålla allt sådant på avstånd som förklenar deras jag. Det är som om vi avundades dem att de har lyckats vidmakthålla ett saligt psykiskt tillstånd, en oangriplig libidoposition som vi själva i efterhand har givit upp.”

Den barnsliga narcissismen övergår för det mesta successivt till en mindre salig och mer socialt anpassad släkting: självbevarelsedriften. Jaglibido och objektlibido – omtanke om den egna personen respektive omtanke om andra – växlar sedan hos den vuxne. Den första (jaglibidon) är oumbärlig då ett uppgivande av den är detsamma som självutplåning.

I Jaget och detet från 1923 redogör Freud för sin indelning av psyket i ett omedvetet, ett förmedvetet och ett medvetet system (han kallar dem systemen Omv, Fmv och Mv). Han övergår sedan till begreppen detet, jaget och överjaget, som är ungefär men inte helt synonyma med begreppstrion Omv, Fmv och Mv. Han skriver därutöver om processen för att medvetandegöra det omedvetna. Det omedvetna Detet, som är förspråkligt och där människans arkaiska arv också befinner sig – kan det verbaliseras eller bara yttra sig som symptom? Jaget och detet är även den en svår text. Det bästa som finns är att citera Freud lite lösryckt. Ta detta:

”Kanske kan vi tillfoga att jaget bär en ’hörselmössa’, i enlighet med hjärnanatomins vittnesbörd bara på en sida. Den sitter så att säga snett.” Jagets hörselmössa sitter snett – ja, det är ju först då man hör något.

Freud förhärligar inte det irrationella. Möjligen inom konsten (som han antog hade en magisk funktion från början, långt från elfenbenstorn och

l’art pour l’art) men inte annars. Överjag låter förstås både brutalt och tyranniskt, men det var inte riktigt så enkelt som att människan skulle befria sig från sitt överjag, sin rationella tvångströja och därmed bli god och naturlig. I överjaget sitter idealen och förnuftet, i bästa fall är de altruistiska utan att gå ut över den egna personen för mycket. Jag tror att man kan sammanfatta det så. När Freud skriver att det mänskliga intellektet ofta står sig slätt emot drifterna menar han att människans egoism inte känner några gränser när förnuftets fördämningar väl brister. Då sker ofta en så kallad rationalisering: förnuftsmässiga motiv uppfinns för att skyla över de verkliga.

Vilket inte innebär att Freuds tankar i sig är samhällsbevarande. Jag känner inte till hur Freud ställde sig till Marx, men hans civilisationskritik går ofta ganska långt. ”Det säger sig självt, att en kultur som lämnar ett så stort antal av sina medlemmar otillfredsställda och driver dem till opposition inte har utsikt att hålla sig uppe i längden och ej heller förtjänar detta”, skriver han i En illusion och dess framtid (inte med i band IX, men ändå). Religionen används för att hålla de nertryckta massorna passiva, hävdar han där. Man måste börja om från grunden.

Sigmund Freud fick erfara två världskrig. Han klarade sig med nöd och näppe undan nazisterna och såg tillräckligt för att det oundvikligen måste finnas djupa stråk av pessimism – realism – i psykoanalysen. Masspsykologi och jag-analys skrev han år 1921 – nej, den är inte heller med i band IX men kan läsas parallellt med artikeln om narcissismen.

Att uppfinna nya sockerpiller skulle inte hjälpa människan. Möjligen skulle det hjälpa att se det omedvetna i ögonen. Därför är metapsykologin en del av upplysningsprojektet. Den skulle inte ersätta utan komplettera de ekonomiska och sociala förklaringarna av de stora skeendena.

”Liksom hos den enskilde har under hela mänsklighetens utveckling endast kärleken verkat som kulturfaktor i den meningen att den har åstadkommit en övergång från egoism till altruism”, skriver Freud.

Allt kan mycket snabbt slå över från altruism till egoism. Lite ludd i en torktumlare kan plötsligt uppfattas som en livsfarlig bakteriehärd – andra människor tvättar sin byk i samma tvättstuga som jag! Det kan dra i gång ett raseri som kan synas helt obegripligt eftersom det är irrationellt – det är där det börjar, utvecklas det till större konflikter beror det på att någon rycker i trådar för att det ska göra det, men det är verkligen där det börjar. Människan är i grunden överallt densamma. Alla människor har samma tendenser.

Metapsykologin tror alltså inte på någon gud, då gudar är farliga fiktioner. Men vad kan förnuftet göra? Artikeln Introduktion till narcissismen kunde inte stoppa det första världskriget, intellektet är maktlöst när allt väl har börjat rulla. Ett krig inleddes nyligen i Jesus namn, sökandet efter motivering för just detta krig och inte ett annat av alla dem som skulle kunna inledas fortsätter alltjämt, bortom självmord och rökdimmor. Danmark skickar plötsligt ubåtar till fjärran land och diskuterar demonstrationsförbud – hur fort går det inte ibland. Svindlande fort.

Det krävs en del för att förbli intellektuell när den irrationella strömmen är så stark att tankens motstånd verkar meningslöst. Det modet hade Freud när han hade flytt undan nazisterna. För trots att hans förföljda folk då ofta fick stå under den katolska kyrkans beskydd, så fortsatte Freud att kritisera religionen som en ”artificiell” konstruktion, samtidigt som han hävdade att Moses egentligen varit egyptier och inte jude, samt att monoteismen är en fantasi som måste överges – han fortsatte alltså att hävda att människan behöver ett förnuftigt ersättningsprojekt för metafysiken. I dag tycks det som om han har minst lika rätt som någonsin.

Psykologi

Maja Lundgren