Vara utanför

Arne Johnsson hör en fascinerande och vacker berättelse

BOKRECENSIONER
Johanna Ekström.
Foto: ERIK PAUSER
Johanna Ekström.

"Jag vet hur hyenorna finner svalka /De rullar sig i lera / De vågar härma de döda / Pärlmusslans pärlor / Drömmarna kamouflerar mig / Ett inkapslande av främlingskap / Jag minns nu att jag kan gråta mig/till sömns / Ögon som vilsna sjöar / Ledsnaden över döden / är så namnlös / Inte sorgen men sorgsenheten / Hur kan man fly och ändå glida?"

Johanna Ekström, poet och bildkonstnär, ger nu ut sin sjunde bok sedan debuten 1993, diktsamlingen Jag ska vakna stående.

I Johanna Ekströms poesi befinner man sig ofta i språkets och känslans utmarker. Det är trakter som ligger liksom bakom livet som det annars levs. I hennes dikter lever och flimrar skuggbilder av en värld vi annars betraktar som den verkliga och läsaren är betraktaren på gränsen mellan två sätt att se. Alldeles vid gränsen till det vakna, till det levande, till sömnen, till döden gror antydningar, första känningar av det andra, det motsatta. De yttrar sig som språk, fragment av tankar, drömmar, bilder vid det igenkännligas utkanter, som aningar om det förflutna, det erfarna och det kommande.

I Jag ska vakna stående är varje dikt en berättelse om saknad, förlust och längtan, som om den som talar gör det från andra sidan ett oåterkalleligt val eller en irreparabel handling, som befinner hon sig i döden eller ohjälpligt utanför allt annat. Outsiderskap föder en annan syn på världen. Det ifrågasätter vedertagna hierarkier och självklarheter inte endast när det gäller makt och sociala nät utan också när det gäller själva ordnandet av intrycken enligt andra, utanförskapets, lagar.

I Johanna Ekströms diktsamling lyssnar jag till en fascinerade, insisterande och vacker röst som berättar utanförskapets syner och drömmar, de gestalter av ord och skugga som kommer och går i oss när tillstånd mellan dröm och vaka, i djup sorg eller stark glädje - ja, då livet är så starkt att vi också samtidigt måste vara på annan plats för att kunna bära det: "Blir stående längst ut / minns ditt hjärtas spadtag / under huden / Ville inte veta / vår skörhet / branterna".

Lyrik

Arne Johnsson