Att möta det undangömda

BOKRECENSIONER

1990 kom Maarja Talgres bok om hennes far, Leo - ett estniskt öde. Det var en gripande och spännande berättelse om Estlands sargade historia, speglad och förkroppsligad i den unge motståndsmannen Leo Talgres öde. Maarja Talgre skrev boken för att hennes egen dotter började undra över sin morfar och för att reda ut vad som var sant i den spridda föreställningen att "alla balter var nazister".

Estland kom i kläm mellan Stalin och Hitler, och slukades efter kriget av Sovjetunionen. Många ester avrättades eller fördes till Sibiriens arbetsläger. Andra lyckades fly, som Maarja Talgres gravida mor, hennes faster, farmor och farfar. Maarja föddes i Sverige.

När Maarja Talgre nu skrivit en uppföljare, Leos dotter, närmar hon sig sin egen barndom, sitt eget skräckkabinett. Boken är ett utforskande av hur hennes existens formats av tidigare generationers erfarenheter. Annorlundaskapet i den svenska idyllen, den frånvarande fadern som ett hål i tillvaron som alstrar fantasier: mardrömmarna om Stalin, en ständig rädsla och otrygghet. Även om familjen integrerar sig väl i det svenska samhället finns sorgen i luften de andas i hemmet. När de sent omsider får beskedet om Leos död 1944 är det i ett kodat meddelande, för att det ska komma igenom den sovjetiska censuren.

Utan att klaga på svenskarna - bokens Maarja är oändligt tacksam - framstår de ändå som ganska inskränkta, och med ett rättvisepatos som är esterna främmande: Livet är orättvist, hårt och ont, men det går att leva ändå.

Vad en nationell identitet betyder märker vi kanske först när den tas ifrån oss: språk, sedvänjor, känsla av hemmahörighet. Maarja Talgre berättar om den inre klyvningen mellan språken där estniskan står för sorg, förlust och maktlöshet, och svenskan är utan mörka skuggor, idel trygghet och framtidstro. En klyvning som i ett glädjestrålande ögonblick överbryggas i en scen där Maarja återförenas med en mängd estniska släktingar i en picknick vid platsen för farfarsfaderns gård. Leo har också i det fria Estland fått en symbolisk grav som hon besöker tillsammans med sin mor.

Här finns alltså hoppfulla stråk om försoning med ödet. Maarja har övervunnit sin rädsla att närma sig sin historia - hon var rädd att den skulle sluka hennes dugliga vardagsjag. Vi måste tala om det hemska som skett, menar Talgre. Det skadar oss inte, tvärtom kan vi leva rikare om vi införlivar det undangömda i våra liv.

Leos dotter har inte riktigt samma udd som boken om Leo. Den ter sig lite splittrad mellan barndomsskildring och nutidsbilder. Det vimlar av upprepningar från Leo-boken, resonemang och detaljer ur minnet. Och Maarjas försök att finna det vuxna lidandets orsaker i barndomen kan ibland ge ett statiskt eller förenklat intryck. I ljuset av boken om Leo bleknar emellertid alla generella invändningar, och Leos dotters anspråk blir trovärdiga och autentiska. Maarja Talgre skriver om en situation som är giltig för miljoner svenska medborgare, som har föräldrar från ett land i krig eller under stor omdaning och som lever med två eller flera språk.

Roman

Cecilia Annell