From med fötterna

Maria Bergom-Larsson läser en strålande essä

BOKRECENSIONER

"Stjärnfältet" är benämningen på den vallfartsort som vanligen brukar kallas Santiago de Compostela i nordvästra hörnet av Galicien i norra Spanien. Hit har pilgrimer vandrat i drygt ett årtusende för att sona sina synder, bli botade från sjukdom eller helt enkelt som turister likt många moderna vandrare. Ulrika Kärnborg hör till dem som antagit denna utmaning och med blödande fötter och värkande vader följt den strida ström av medeltida pilgrimer i fotspåren.

Stjärnfältet. En essä om helgon och skoskav är spännande som en thriller och dessutom strålande välskriven, den handlar inte bara om vandringens fysiska och andliga vedermödor utan lika mycket om vallfartens religiösa och kulturhistoriska innebörd. Stjärnfältet är en essä i ordets bästa mening, en personlig väv av kulturhistoria och personliga reflektioner kring religiöst sökande. Ulrika Kärnborgs hållning är sympatiskt öppen, intellektuell men ändå känslig och sårbar.

Jag är ingen stor vän av new age men det går inte att komma ifrån att den bidragit till ett frimodigare sökande, ett mer tillåtande andligt klimat där religiösa erfarenheter får prövas och delas också utanför samfundens mer dogmatiska ramar. Att en "sökarbok" som Stjärnfältet ges ut på ett profant förlag som Bonniers vittnar om att den religiösa litteraturen tagit sig ur samfundsghettot och att samhällsklimatet förändrats en hel del sedan Ingemar Hedenius radikala uppgörelse med kristendomen i Tro och vetande.

Santiago de Compostela hör inte till de självklara pilgrimsmålen, dessa var från början Jerusalem, där Jesus själv vandrat, och Rom, martyrernas huvudstad och Kyrkans säte. Men av politiska skäl blev de två målen alltmer svåråtkomliga för medeltida kristna, Jerusalem för att saracener och turkar ockuperade Palestina eller kringliggande områden och Rom för att Italien med dess stridande stadsstater gjorde livet osäkert för pilgrimer. Alltså uppfanns en legend om Sankt Jakobs grav i Santiago de Compostela, en medeltida uppfinning och ett kyrkopolitiskt genidrag som gjorde kristendomen till en exklusivt europeisk angelägenhet och bidrog till att driva ut islam ut ur Spanien på 1400-talet.

På 1100-talet var Santiago en så betydande vallfartsort att El camino blev den mest trafikerade vandringsleden i kristenheten, så överfull av resenärer att några ambassadörer från Cordoba år 1121 tvingades erkänna att de inte hade trott att det fanns så många människor i hela Spanien. Längs leden växte kloster, kyrkor, broar och härbärgen, Santiago själv blev rik på pilgrimernas avlatsbrev och offergåvor och blomstrade så att en tysk matematiker som besökte staden så sent som 1494 konstaterade att "invånarna var feta som grisar och lika lata, eftersom de inte behövde odla jorden utan kunde leva av pilgrimerna istället."

Ulrika Kärnborg guidar oss med lätt hand genom samtidens pilgrimshandböcker och försöker själv följa de goda råd som ledsagade medeltida vandrare. Men den underliggande tonen är fylld av allvar. När hon ska besvara frågor kring sitt intresse för religion kan hon bara svara med en motfråga: Vad kan det komma sig att så många svenskar inte är det? Hon beskriver det som en chockartad upplevelse att inse att religionen för en majoritet av jordens befolkning betyder allt, mer än mat och reproduktion, ibland också mer än själva livet.

Under vandringen möter Ulrika en dam i fyrtioårsåldern vid namn Elise, leksyster från ett sydtyskt kloster. Hon är stor och tjock och stånkar ansträngt vid vandringen. Hennes fötter är idel blåsor som så småningom spricker till blodiga köttsår. Men mitt under vandringen händer något, Elise går snabbt och lätt och graciöst. Vid framkomsten till Santiago möts de igen. Elise sitter utanför pilgrimskontoret och tar av sina våta kängor, när strumporna tagits av faller hon i stilla begrundan över sina vita oskadda fötter. Ulrika återberättar utan kommentar, förvandlingen av Elises fötter förföljer mig in i natten.

Att vandra var för pilgrimen ett sätt att låta sig förvandlas, resandet var transformation och transcendens, det var att låta det gamla jaget dö bort och gå in i en ny existens. I dag har charterresorna gjort det till konsumtion. Den utmanande skillnaden mellan här och där har utplånats. Att vara from med fötterna har ersatts av profana fotvandringar som fredsmarscher och politiska demonstrationer. Nu är pilgrimsmålet ersatt av turistmålet och andakten av vanlig nyfikenhet.

Men är det nyfikenhet eller är också vi anfäktade av den "hjärtats oro" som Augustinus skriver om i Bekännelser? Kanske är det ett annat namn för "utbrändhet"? Werner Herzog, den tyska filmskaparen, får avsluta Ulrika Kärnborgs bok. Han fotvandrar i november 1974 från München till Paris för att bota en svårt sjuk väninna. Vandringen finns dokumenterad i boken Att gå i kylan. Och blir en helvetesvandring mot transformation, förvandling - och bön för väninnans liv. När han är på väg att ge upp tänker han - och dessa ord tycks sammanfatta Ulrika Kärnborgs egen erfarenhet: "Om jag verkligen kommer fram kommer ingen att förstå hur den har varit, den här vandringen."

Essä

Maria Bergom Larsson