En ensam man i ett sjukt Europa

Anita Goldman om en nobelpristagares dystra dagbok

BOKRECENSIONER

Jag vet inte hur Nobelpristagaren Imre Kertész hade röstat i vår stundande folkomröstning, om han varit svensk. Ett är säkert; de förhoppningar om och hyllningar till europeiskt samarbete och den europiska framtiden som valpropagandan nu dagligen presenterar oss med, hade Kertész avfärdat som naivt önsketänkande. Kertész - som kanske mer än någon annan nu levande författare förknippas med det europiska 1900-talets totalitära fasor - ser mörkt på den europiska samtiden och svart på dess framtid. I sin senaste bok, den i dag på svenska utkomna En annan, skriver Kertész att "hela Västeuropa är inriktat på försvar. Men man ställer inte ens frågan vad man, förutom pengarna, egentligen försvarar (skulle det kanske vara den sedan länge obefintliga västliga kulturen?), och det sätt varpå man försvarar sig, mera exakt försvarets metoder, vållar det som återstår av den västliga demokratin större skada än vad de ger effektivt skydd. Västeuropas klaustrofobiska skräck kommer att ge upphov till en ny Hitler, till de lägreståendes överlägsenhetsparanoia. De som äger pengarna och makten kommer på nytt att ge sitt samtycke till samhällets totala förnedring."

Europa liknar Kertész vid en skäggig vidrig gubbe, som när han blir uppbjuden till dans av en ung flicka, slår till henne "därför att det enda han kommer på är att man vill åt hans pengar. Denna småaktiga värld genomfars av en föraning om en annalkande åderförkalkning och om sin egen begravning." All rekonstruktion och nybyggnation i Östeuropa är "ingenting annat än den hårdnande skorpan efter ett ohyggligt stort sår".

Såret finner Kertész såväl i den utanförliggande verkligheten som inom sig. Ja, man kanske kan påstå att det inte finns någon författare som så mycket är sin tid; "Jag är diktaturens obotliga barn, brännmärktheten är mitt särmärke. Det är min mestadels oförklarliga men på samma gång även min mest verkliga upplevelse här på jorden, bland människorna. Jag tror inte ett enda ögonblick att jag inte har del i skulden. "

I En annan reser en nu framgångsrik författare runt i Europa, mestadels det återförenade Tyskland. Flyktingen, den utstötte, brännmärkt av det bestialiska 1900-talets två värsta totalitära system, blir nu väl mottagen på de platser där brotten begicks. Men han tycker inte att situationen har ändrats nämnvärt eller tillräckligt och han funderar över sin egen roll, sitt skrivande: "Min brännmärkthet är min olycka och mitt kapital, och numera måste jag befara att jag knappast kan leva utan den, fast att bära den bli också allt svårare."

Hans enda identitet är skrivandet, som nu inte längre föraktas eller förföljs, utan som applåderas. Men skrivandet är inte en handling och i slutändan är det endast dessa som har betydelse, menar Kertész. Trots att han hela sitt liv arbetat som intellektuell, misstror han alla åsikter, även sina egna. "Livets moraliska kvalitet - strävan att göra oss till bättre människor - är den överhuvudtaget alltjämt en kategori värd eftertanke - eller har människans andliga natur nått sin slutpunkt hos Tolstoj?" I boken Kaddish för ett ofött barn, ställde Kertész frågan om man kan föda barn till världen efter Auschwitz. I den nya boken blir frågan om man överhuvudtaget kan skapa, skriva eller inta en moralisk hållning efter Hitler och Stalin.

Kertész beskriver sig som en man som fastnat i det antidemokratiska Ungern, eftersom han inte gav sig av i tid, han "missade handlingens ögonblick, jag stannade kvar här som vakt och vittne". Och ingen frihet eller frid kan finnas "på samma plats där vi upplevt vår slavtillvaro. Jag borde ge mig iväg någonstans, mycket långt härifrån. Det kommer jag inte att göra".

Att ständigt befinna sig på främmande platser passar Kertész väl; "Det är så jag alltid velat leva: i en bekväm lägenhet (som jag inte äger), mittibland trevliga möbler(som inte är mina), utan fosterland, oberoende". Det finns ingen hemmahörighet för författaren i världen och framför allt inte i hemlandet Ungern som spottat ut honom trefalt; som 14-åring till förintelselägren och som författare då han befann sig utanför diktaturens konsensus och som jude hela tiden eftersom - som han skriver i ett av många oerhört skarpa utfall mot hemlandet - ungersk identitet först och främst är att inte vara jude. Det enda han har gemensamt med Ungern är språket: "Detta främmande språk, mitt modersmål. Mitt modersmål på vilket jag förstår mina mördare." Om Kertész går hårt åt det självgoda Västeuropa, så är domen mot Östeuropa minst lika nedgörande: "De östeuropiska smånationernas av faderskomplex plågade och åt sado-masochistisk perversion hemfallna själ tycks inte kunna avvara den stora förtryckaren som man kan anklaga för sin historiska olycka, man kan inte avstå från att bland landets minoriteter utse en syndabock som man kan låta betala för de dagliga motgångarnas samlade överflöd av hat och ressentiment."

I skrivandet finner Kertész sin enda glädje: "Alla frågar mig om Auschwitz, fastän det är om skrivandets skamliga glädje jag borde berätta för dem", skriver han och frågar: "Ni går väl inte och förväntar er att jag skall formulera min nationella, konfessionella och rasmässiga tillhörighet? Ni går väl inte och begär att jag skall äga en identitet? Då skall jag avslöja det för er: jag har en enda identitet, skrivandets".

Men att tro på att skrivandet skulle ha en moralisk kvalité, påverka eller vara en motståndhandling, ligger långt från Kertész. Överhuvudtaget finns det ingen tro att omfatta. "Jag frågar: är det möjligt att tro också på hopplösheten? För mig är nämligen denna tro nog; och jag är inte utan hopp."

Det är en mycket ensam man, läsaren möter i Nobelpristagarens nya bok. En flykting från en förflutet som märkt honom från livet med "överlevandens ofattbara svårmod" och som numera är hans "kapital", hans levebröd. Ständigt på resande fot, möter han många människor; kollegor, föredragsarrangörer, taxichaufförer och även kvinnliga resekamrater och fruar skymtar i texten. Men någon vila eller glädje eller djup mening i de mänskliga mötena kan inte författaren finna: "Igår bland vänner. Sympatins ljuva, knappt förnimbara vågor strömmade mot mig; jag vågade inte låta mig vaggas av dem". Nej, den som, vilket titeln En annan antyder, aldrig finner sig själv, den som ser sitt liv som en sextio år lång isolering, den som "i varje förbindelse återfinna sin egen otillräcklighet", måste i sanning vara mycket ensam.

Så växer En annan till ett porträtt inte bara av det Europa som inte gjort upp med det förflutna, som inte kan eller vill förändra något i grunden, utan av författaren själv: som fastnat i det han brännmärkts av, som uteslutits så totalt att han inte hittar hem till sig själv. Och kanske är detta den tyngsta konsekvensen av det förtryck han utsatts för.

Men ibland glimtar det till även i Kertész illusionslösa värld, av en uppmaning att ändå leva, trots allt och med en smula humor: "Glöm inte den dröm som pånyttfött dig. Glöm inte dina föräldrar. Glöm inte att du i din djupa dröm har sagt ja till det liv som du fått av dem. Glöm inte det löfte som detta liv inrymmer. Glöm inte att detta löfte är förknippat med villkor; mer än så; att det uteslutande är i uppfyllandet av villkoren som du måste söka infriandet av detta löfte. Du går väl inte och fordrar en bonus till råga på allt?"

Dagbok

Anita Goldman