Klasskillnader och folkförakt får man inte tala om

KRISTINA HULTMAN skriver om Anneli Jordahls bok

BOKRECENSIONER

"Klasskillnader väcker avund och irritation. Klass är infekterat. Som journalist får man aldrig så många läsareaktioner som när man skriver något personligt om klassamhället eller intervjuat någon om klasstillhörighet", skriver Anneli Jordahl i sin bok om klass.

Orden får mig att tänka på den gången då jag medverkade jag i en dokumentärfilm av Kåge Johnsson om överklassen i Djursholm. I filmen fördes ett samtal om nepotismen i maktkoncentrationen i mediabranschen och folkföraktet i klassamhällets topp som fick väletablerade journalistkollegor att gå i taket och klagomuren på Sveriges Television att nästan sprängas. Så gjorde man bara inte!

Man sitter inte i teve och säger att "alla" journalister bor i Bromma och på Södermalm i Stockholm. Eller att "vi" som har ordet och verklighetsbeskrivningen i vår makt skamlöst killar varandra under hakan, jobbar för en bibehållen social harmoni inom kåren, värmer glögg åt varandra, stöter ut oliktänkande.

Jordahls bok handar om just detta, fast utifrån en kvinnlig klassresenärs perspektiv. I tre intervjuer tar hon med läsaren från arbetarhemmet hos mamma Elsvig till arbetarpoeten Ragnar Thoursie och vindsvåningen hemma hos journalistkollegan David Lagercrantz. Fast ordningen i boken är tyvärr den omvända.

När boken är läst vet jag en hel del om Anneli Jordahl, jag har blivit sugen på att läsa arbetarpoeten Ragnar Thoursie, tidigare byråchef på AMS, jag har fått min egen bild av kulturaristokratin bekräftad, och jag har återigen blivit skitförbannad på exploateringen av hårt arbetande kvinnor.

Men förstår jag mer om klassamhället? Nej knappast.

Och det kräver jag nog av en bok som har Jordahls ambitioner och som utkommer i en tid då arbetarklassen för det första har ett kön och för det andra stavas flyktingar och invandrare.

Trots Jordahls klassmedvetenhet rannsakas aldrig strävan uppåt, hon verkar mest önska att de arbetarbarn som kommer efter ska få åtnjuta de privilegier hon erövrat. Uppåtsträvandet gives inget tydligt alternativ. Förrän det bränner till ordentligt hemma hos mamma, och då tar boken plötsligt slut.

Jag sitter kvar lite snopen och undrar: är det verkligen medelklass att våga köpa ett par varmfodrade vinterkängor för ettusenfemhundra spänn? Och om nu klassmedvetenheten är så viktigt, varför står det inte ett ord om den nödvändiga klassolidariteten? Varfår får vi veta att Jordahl väljer pojkvänner ur arbetarklassen (surprise surprise), eller att arbetarmän tar hämnd på borgare genom att lägra deras kvinnor, eller att Alexandra Pascalidous klassresa är en annan än min, men inte ett ord om det svåra systerskapet?

Och har de vältaligas och de skrivandes allt större följsamhet gentemot makten med medelklassifieringen av det offentliga samtalet att göra? Eller beror det på andra krafter i vår samtid? Framväxten av en åsiktsmarknad t ex.

Jordahl har givetvis rätt när hon skriver att leden inom kulturlivet idag blir alltmer slutna och att "retoriken i samhällsdebatten förespeglar att vi är en enda stor medelklassfamilj". Hennes påpekande om att det pågår en ständig invotering av de välklingande efternamnens barn på allehanda centrala positioner i det svenska kulturlivet är också helt centralt.

Vad jag däremot tvivlar på är målet. Jordahls vision om en tillhörighet för alla. Lets face it. Dom har förtvivlat tråkigt däruppe på parnassen. Och den som går mot strömmen känner sig alltid utanför.

Essä

Kristina Hultman