Mellan bokstav och bröd

Gunder Andersson om Jan Kjaerstads ”Tecken till kärlek”

BOKRECENSIONER

Huvudrollen i Jan Kjaerstads nya roman Tecken till kärlek innehas egentligen av konsten i sig. En konst med stort K, den konst som ska förändra allt och frälsa människan.

Huvudperson är den grafiska formgivaren Cecilia, fanatiskt fäst vid idén att skapa ett typsnitt, Cecilia, som är större än själva texten, som illuminerar den inifrån och ger den nya, starkare innebörder.

I hennes bakgrund finns en farfar som med millimeterprecision högg in och förgyllde texter på gravstenar, hon fascineras tidigt av olika tecken som kilskrift och egyptiska skrivtecken och det hennes skolfröken kallar ''kråkfötter'' är för henne en utflykt i ett okänt universum.

En dag fascineras hon under en bussresa så mycket av ett A på en signetring att hon efteråt somnambult går ut i gatan, blir påkörd av en bil och i förlängningen möter sin stora kärlek, levnadskonstnären Arthur. En vacker, norsk-syriansk man som i allt förkroppsligar ett liv i estetisk njutning: på en gång excellent musiker, fascinerande berättare och bagare av doftande bröd med litterära namn.

Handlingen i Kjaerstads roman tar oändliga vindlingar genom ett nu och då, interfolierad med notisartade skrönor om textens magi. Enbart dessa gör att den här romanen inte liknar någon annan. Aldrig förr har jag heller läst en bok där klassiska typsnitt som Baskerville, Futura, Times, Bodoni, Baskerville för att inte tala om Palatino är bärare av erotisk laddning eller motsatsen.

Det bärande temat är ändå jakten efter den ideala, slutgiltiga estetiska uppevelsen. Den vackraste bokstaven. Den oöverträffade doften. Det mest drabbande konstverket. Den fullkomliga historien. Den ideala kärleken. En idealism där skrivtecknet är det för Cecilia viktigaste, som tröst och helande kraft, som bärare och möjlig skapare av kärlek.

Kjaerstads nya roman Tecken till kärlek är inte bara tryfferad med en oändlig rad kulturella referenser, den jäser av sensualism. Ett litterärt bakverk till skönhetens och den ideala känslans lov.

Men hur går det när drömmen om det till synes omöjliga visar sig möjligt? Kjaerstads roman gestaltar en idealism där undergången är farligt nära, och alltings förgänglighet kan bli det slutgiltiga svaret på allt.

Att kalla Kjaerstads roman ett läsäventyr känns futtigt. Snarare är den ett virvlande katapultsprång mellan b och b, mellan bokstav och bröd, och där båda behövs för att föda människan.

Roman

Gunder Andersson