Helvetet i jakten på paradiset

Claes Wahlin läser en storslagen bok om misslyckanden

BOKRECENSIONER

Mario Vargas Llosa har ofta intresserat sig för misslyckanden, inställda revolutioner eller taffliga krig. I romaner som Döden i Anderna eller Kriget vid världens ände, skildras individer med höga ideal och stora förhoppningar mot en episk bakgrund. Historieskrivningen kritiseras och ges alternativ. I Vargas Llosas senaste roman, Paradiset finns om hörnet, låter han två utopiska 1800-talsdrömmar rinna ut i sanden.

Den feministiska förkämpen Flora Tristán (1803-44), möjligen ihågkommen för sin En parias resor (1838), följs under sin sista resa runt om i Frankrike 1844 för att värva arbetare och kvinnor till hennes Arbetareförbund. Den berättelsen ges en pendang i konstnären Paul Gauguins tahitiska äventyr i slutet av samma sekel.

Båda drömde de om paradiset på jorden, Tristán om en utopisk jämlikhet i framtiden, Gauguin om det förcivilisatoriska paradiset på andra sidan jorden. Till saken hör också att de var släkt. Flora var Gauguins mormor, bördig från Vargas Llosas eget Peru, och utan att Gauguin visste särskilt mycket om sin kämpande anmoder har de i romanen åtskilligt gemensamt.

Gauguin hoppar av från sin börsmäklarkarriär, offrar familj och trygghet för konsten och ett naturligt Polynesien som alls inte var så naturligt som han hoppades. Flora Tristán överger sin familj, utsätter sig för de mest häpnadsväckande umbäranden i den fredliga reformationens namn utan den minsta reella framgång. De dör båda plågsamt, som om idéerna de trodde på äter upp den kropp som härbärgerar dem.

Vargas Llosa turnerar med sedvanlig skicklighet de två berättelserna, läsaren dras in i en behärskad virvelstorm ur vilken hon eller han inte släpps ut, omskakad, förrän på sista sidan. Här finns en berättarkraft, ett slags saklighetens suggestion som kanske tack vare att – som alltid hos Vargas Llosa – deras respektive kända biografier omsorgsfullt respekteras, nästan suddar ut fiktionen. Likväl erfar man smutsen och stanken när Tristán besöker de eländiga verkstäderna eller bordellerna, eller Gauguins fysiska smärtor i den fuktmättade djungeln.

En stor del av 1800-talet följer med, platser och historiska figurer myllrar i berättelsens tätt skrivna marginaler: London, Peru, Köpenhamn, Tahiti och Paris där van Gogh, Saint-Simon, Karl Marx eller Strindberg gör visiter i denna fresk över allt det som inte blev. Så vad blir då kvar? Tristán blev åtminstone en fotnot i historieböckerna om kampen för rättvisa. Gauguin har sin självklara plats i konsthistorien. Men eftermälet är inte det levda livet. Vargas Llosa ristar två storslagna epitaf över några misslyckanden som är värda så mycket mer än alla omskrivna framgångar.

Roman

Claes Wahlin