Bra fråga, men...

BOKRECENSIONER

Får man finnas trots att man inte är riktigt riktig? Det är den fråga Gunilla Linn Persson vänder och vrider på i sin nya roman Vännen.

Titeln syftar på en modellbåt hos Edit Ingman på Järnöran, en present från pappa när hon var tio år. Egentligen skulle den hetat Ovännen för den var aldrig något bra skepp. Men nu är Edit gammal och virrig i huvudet. Tiden har stannat och huset är befolkat av en familj som för länge sedan dött. Hemmadottern lever ensam kvar med sina spöken och sina besvikelser. Edit finns med i utkanten av Gunilla Linn Perssons förra bok om sitt liv, Livstecken, som kom för två år sedan. En liten gumma med spretigt hår och isgrön cocktailklänning. Nu har hon fått en huvudroll.

Men vännen syftar också på den unga journalisten Ellinor som kommer till ön med sina barn och sin man för att i lugn och ro finna sig själv och skriva något nytt och personligt. Mellan dem växer något fram, vänskap är för mycket sagt, ansvarstagande kanske är exaktare och från Ellinors sida en ömhet, en dotters längtan efter en mor. Hon vill betyda något i Edits liv, vill väcka henne till den verklighet hon lever i och bygga en verklig vänskap som inte bygger på det förflutnas fantombilder.

Vännen är en gles liten bok, nästan som en längre novell eller ett filmmanus. En stor del av texten är skriven i direkt anföring med scenanvisningar infogade här och där. Och litet beskäftiga kommentarer: ”Ett rum av minnen hade öppnats inuti Ellinor. Edit hade öppnat det, tänkte hon.” Skulle jag som läsare inte själv ha kommit på det?

Jag minns att jag recenserade en av Gunilla Linn Perssons tidigare romaner, Människor i högt gräs som kom i början av nittiotalet, med stor entusiasm och beundran. Det var något med språkets täthet, det var nytt och spännande. Men nu är det som om tätheten har ersatts av ett tunt medialt språk fyllt av pekpinnar. Själva ämnet, förhållandet mellan en ung kvinna och en gammal förvirrad, kunde innehålla både kärlek och kanske ambivalens. Men den här texten kan inte få mig att hitta min egen döda mor eller dementa far, far som när jag kom till hans äldreboende häromdagen utbrast: – Å, är det du, jag blir lycklig i hela kroppen! För att sedan inte längre känna igen mig.

Roman

Maria Bergom Larsson