En irrande hind

Claes Wahlin läser – och lyssnar på – Carl Jonas Love Almqvist

BOKRECENSIONER

Händelser som ser ut som vore de tänkta präglar berättelserna i det som Almqvist och eftervärlden kallar Törnrosens bok. I Jaktslottets Gula salong under Hugo Löwenstiernas berättarhungriga ledning, dit den unge Julianus Löwenstierna bjudit Richard Furumo som så rådigt ingripit vid dennes möte med ilsken varg, vidtar efter förplägnad och utbyte av artigheter en rad historier kring kärlek, romantik och död.

Det är just i berättelsen Jaktslottet som ramen för Törnrosens bok har sin upprinnelse. Klockan sex prick varje afton berättas, uppförs eller sjungs en historia, en fiktionsram som har anor tillbaka till Chaucers Canterburysägner och Boccaccios Decamerone. Almqvists dröm om allkonstverket möjliggör att alla genrer ges plats, vilket Radioteaterns dramatisering av Martin Röhlcke Montelius tagit fasta på där lyssnaren kastas mellan diskbänksrealism och skräckromantik. Här möter modern realism det tidiga 1800-talets romantik där Almqvists 1800-talssvenska bryts mot ett mer samtida idiom, som betyder tiden ingenting. Törnrosens bok har ju också den alternativa titeln En irrande hind och för säkerhets skull utgörs den genomgående musiken av Beethovens femte pianokonsert.

En annan händelse som ser ut som en tanke är Vitterhetssamfundets senaste utgivning, där just berättelsen Jagtslottet (som Almqvist stavade det) återfinns i en volym som också rymmer Hermitaget, Vargens Dotter och - naturligtvis - Hinden. För den som vill anställa jämförelser med dramatiseringen finns således alla möjligheter.

Samtidigt kommer också Amorina ut i Samlade Verk, denna näst Tintomara mest kända av Almqvists figurer och vars dikts fulla titel lyder Amorina - Den Förrykta Frökens Lefnadslopp och Sällsynta Bedrifter. Boken tillägnades passande nog det stora dårhuset, en dedikation man inte ofta nog kan önska.

Prosa

Radioteater

Claes Wahlin