Skandalmakare & posörer?

Ragnar Strömberg läser ocensurerade polska poeter

BOKRECENSIONER

Den polska efterkrigspoesin är allt annat än okänd terräng för svenska läsare. Utöver de båda Nobelpristagarna Wislawa Szymborska och Czeslaw Milosz har diktare som Tadeusz Rózewicz, Zbigniew Herbert och Adam Zagajewski presenterats med fylliga urvalsvolymer, som alla fört den polska poesins höga konstnärliga nivå och ofrånkomliga mänskliga nödvändighet i bevis. För detta är vi förstås stort tack skyldiga vår förnämliga och livaktiga tradition av översättare från de slaviska språken, med Nils Åke Nilsson och Anders Bodegård som två av de främsta namnen. Däremot har det varit långt mellan antologier som skapar överblick genom att låta tongivande samtida poeter framträda på bred front, vilket gör FiB:s Lyrikklubbs antologi, 17 polska poeter, än mer efterlängtad och angelägen.

Som en av de medverkande poeterna, Piotr Sliwinski, skriver i sitt medryckande efterord, har den nya poesin inte någon minsta gemensam nämnare, utan "efterkrigstidens och förtvivlans monotoni" nu givit vika för en poetisk polyfoni. Sliwinski liknar den nya poesin vid en arkipelag, där det visserligen går att påvisa beröringspunkter och förbindelser, men där varje enskild poetisk röst är tydligt avgränsad.

Det är i skillnaderna den samtida polska poesin har sin styrka. Och eftersom åldersskillnaden mellan antologins äldsta och yngsta medverkande är tjugo år kan man heller inte tala om en generationsantologi i någon rimlig bemärkelse av ordet. Nestorn heter Andrzej Sosnowski, född 1959, och antologins yngsta röster är båda kvinnor födda 1979, Agnieszka Wolny-Hamkalo och den slängiga, litet manierat antilitterära Marta Podgórnik, som skriver bitska, taggiga dikter genomsyrade av frän och punksvart humor.

Med antologin Barbarerna har kommit (1991) intog de nya poeterna scenen och de fick snabbt ett rykte som skandalmakare och posörer som flirtade med existentiellt kaos och identitetsupplösning. Med censuren hade också behovet av ett kodat, tvetydigt poetiskt språk försvunnit, allusioner och referenser till utländsk - företrädesvis västerländsk - poesi och populärkultur var ett uttryck för en misstro mot andliga auktoriteter.

Den nyvunna friheten innebar också att diktarrollen som motståndets och upprorets försångare i ett slag blev anakronistisk och de föregående generationernas antikommunistiska patos fick ge plats åt en ironisk existentialism som ett drygt decennium senare är det närmaste en minsta gemensam nämnare dagens polska poesi kommer.

Sliwinski delar in de 17 polska poeterna i fyra "ögrupper", där den första består av arga, upproriska och "realismbejakande barbarer" som Jacek Podsiadlo och Marcin Swietlicki.

Jag tycker nog att Podsiadlo med sina självironiska syndabekännelser snarare tillhör den andra gruppen, de nyklassicister med rötter i den polska katolicismen där Krysztof Koehler och Wojciech Wencel är andra spännande bekantskaper.

Den främste representanten för den tredje kategorin, också den nyklassicistisk och litterärt traditionsmedveten, är utan tvivel den sömngångar-

säkre iakttagaren av vardagliga underverk och metamorfoser Dariusz Suska, vars innerliga bildspråk modereras av en syrlig humor, som när han i en "åderlåten igelkott" ser en "sömnig stjärnbild".

Den fjärde strömningen, som företräds av bland andra Andrzej Sosnowski är den mest uttalat postmoderna och har uppenbarligen tagit starka intryck av Language-poeter som amerikanen Michael Palmer.

Två av dessa starka individualiteter höjer sig över de andra: Marcin Swietlicki och Eugeniusz Tkaczyszyn-Dycki. Swietlicki är en magisk verklighetsbesvärjare som i sina avslipade och genomlysta dikter får världen att skimra av ett paradoxalt hopp.

Men min absoluta favorit är ändå den manikeiske barockdiktaren Tkaczyszyn-Dycki, en fördömelsens och förgängelsens skoningslöse och samtidigt svindlande känslige sångare. Om livet är summan av alla förluster det tillfogar oss må vara hänt, om den belägenheten ger oss rader som dessa: "i Lublin i mina vänners glädjehus / pojkar med antagna namn / de var vackrare på gobelängerna / barfota och skrämda av sin egen kropps // form som de plötsligt fått syn på / i en spegling i vattnet /.../ på järnvägsstationerna ... // när ska man ta in dem för förvaring / ägna sig åt dem en kort tid före deras / död som ju kommer på grund av / vår obeslutsamhet ".

Antologi

Ragnar Strömberg