Minerad text

BOKRECENSIONER
Erik Andersson.
Foto: JOHAN WINGBORG
Erik Andersson.

Författaren Erik Andersson kan närmast inrangeras i den litterära ordning som jag med en mindre elegant term brukar kalla göteborgsk hylingerianism. Tonen i romanen Bengt är naivistiskt enkel och ibland lätt förnumstig. Författarattityden är flanördisträ, banaliteter vårdas ömt och de stora orden är bannlysta. Läsaren känner sig först ganska förströdd, i ordets båda bemärkelser, det är roande men känns oviktigt. Sedan upptäcker man att texten är tätare än man inledningsvis uppfattat.

Den färglöse författaren Bengt har givit ut tjugotre verk som ingen läser och han lever ett meditativt liv på en ö i den göteborgska arkipelagen. Kring denna skenbart så genuint ointressanta person spinner Erik Andersson ett nät av kärleksfulla ironier, men i förbifarten sägs också väsentligheter om liv och dikt som man gärna kan stanna upp inför. Texten är minerad även om den aldrig blir explosiv. Erik Andersson är en mycket fredlig författare, vilket är sympatiskt, men det medför också att historien kan kännas litet för harmlös. De vänliga ironierna sprids åt alla håll och en eller annan genuin giftighet hade inte skadat. Det finns antagligen fler än jag som är allergiska mot allt som luktar "feel good", men Erik Andersson klarar sig genom sin underfundiga humor.

Den klara enkelheten i Erik Anderssons prosa vittnar om stor stilsäkerhet, fast när en lätt frukost blir frugal och måsar på jakt efter fisk blir flygödlor som spanar efter ätliga gäldjur, då befinner han sig alltför nära gränsen till det preciösa.

Till slut måste man ändå bara älska en författare som i förbifarten strör omkring sig sådana här visdomar: "Lättjan är uppfinningarnas moder. Den driftige går och hämtar vatten varje dag i sitt ämbar utan knot. Den late, däremot, han får en nära döden-upplevelse av pur uttråkning varje gång han ska till ån, och det är han som till sist uppfinner oket så att han kan bära två ämbar åt gången. Sedan kan han sätta sig i en gräsbacke och vila medan den driftige går en extra gång."

Roman

Lennart Bromander