Längst därnere – då som nu

Ira Mallik läser Günter Wallraff

Günter Wallraff städar toaletter på McDonald's 1973. Just nu befinner sig den tyske journalisten på pr-turné i Sverige.
Foto: GÜNTER ZINT
Günter Wallraff städar toaletter på McDonald's 1973. Just nu befinner sig den tyske journalisten på pr-turné i Sverige.
BOKRECENSIONER
Günter Wallraff.
Foto: PRESSENS BILD
Günter Wallraff.

Günter Wallraff var inte den förste som ”wallraffade”, men kanske är han ändå unik i sin envishet. Han poserade som nynazist och avslöjade en planerad högerkupp i Portugal. Han tog jobb på Springerpressen för att blotta journalistikens korruption. Hälften av hans böcker har orden ”icke-önskvärda reportage” i titeln.

”Wallraffandet” är bara en metod för att likt en pitbull haka sig fast i nyllet på gamla nazister, pressen, katolska kyrkan, arbetsgivare, överklassen - ja, hela efterkrigstidens Västtyskland. Det senaste året är det Günter Wallraff själv som har figurerat i medierna. Nu, i en annan tid och efter murens fall, har hans namn hittats i Stasis arkiv och Wallraff anklagas i tysk press för att ha varit informatör. Själv förnekar han att han lämnat några uppgifter till Stasi.

Det har gått 20 år sedan Wallraff förvandlade sig till den turkiske gästarbetaren Ali och Längst därnere kom ut för första gången. Nu i nyutgåva av Pocky. Som Ali skyfflar Wallraff hälsofarlig slagg i koksverken i Ruhrområdet för skitsummor. Som turk och längst ner får han evighetsstäda toaletter som är sönder och göra de farligaste och sämsta reparationsjobben. Han säljer sig som försökskanin till läkemedelstester.

Inte ens hans turkiska arbetskamrater ifrågasätter vad som idag framstår som Wallraffs löjliga låtsasbrytning och rätt infantila ”invandrarkaraktär”. En svartskalle är en svartskalle är en svartskalle, uppenbarligen. Bara nästan delas denna vardag med de tyska arbetarna, för rangordningen är klar. Den en pinne upp håller den under nere. Bara arbetsgivarna är vinnare när alla är rädda. Rasismens, utnyttjandets och förtryckets mekanismer breder ut sig. Det låter kanske inte så livat, men Längst därnere är faktiskt rolig att läsa.

Men sanningshalten i det dokumentära berättandet, så här post Åsne Seierstad-debatten, hur är det med den? Hur har han gått till väga? Är det inte överdrivet?

Med sorg läser jag flera gånger Stina Blomgrens förord som om hur 2003 en slovakisk arbetare dödsstörtar på SSAB:s koksverk i Luleå. Hur slovakerna, precis som Wallraffs Ali, fått köpa sina egna skydd och ta över uttjänta skyddsmasker som svenskarna slängt. Hur år 2003 gästarbetare i Sverige för livsfarligt arbete betalats 5:70 i timmen. De är till och med kontrakterade av samma företag, Thyssen, som Wallraff jobbade för 20 år tidigare.

Det var i juli i år. I Sverige. Jag har inte hört något om händelsen tidigare. Trots att den uppenbarligen var omskriven i Norrlandstidningarna. Och tusen tankar spränger innanför pannbenet. Var höll dreven med journalister hus då? Var det samtidigt som Maud sa något korkat om Hitlers ”tokerier”? Var någon halvdebatt orsaken till att nyheten om dödsolyckan och slovakerna försvann?

Visst finns det all anledning att diskutera arbetsmetoder som dolda kameror, wallraffande eller plojandet med kändisar utklädd till japansk journalist, men ibland känns frågan om journalistikens innehåll än mer akut. Längst därnere ska inte läsas bara för det som var då, utan för att den väcker tankar om nuet. Om vad journalistiken är till för. Om hur villkoren för den arbetskraftsinvandring som snart kommer införas ska se ut. Och om den strukturella rasism som gör att vissa människors lidande och underordning accepteras med samma uppgivna min som en regnig och gråmulen höstdag.

Journalistik

Ira Mallik