Hur fri kan man bli?

Stefan Jonsson läser om dagens religion, liberalismen

BOKRECENSIONER

Liberalismen tycks vara en förnuftig doktrin. Den slår fast att jag äger mig själv. Den slår fast att ingen ska lägga sig i hur jag använder min egendom och mina egenskaper. Den slår fast att jag är fri.

Liberalismen slår fast att jag är fri, men är likgiltig för vilket slags liv jag lever. Den är likgiltig för huruvida jag har mat på bordet och tak över huvudet. Om en liberal ändå anser att politiken bör säkra människans rätt till liv, mat och bostad, då hamnar han eller hon gärna i motsägelser, och riskerar att förråda lärans heliga princip. Kränks inte individens rätt att slippa pålagor av en politik som beskattar de rika för att säkra socialhjälp åt de fattiga?

Samtida liberalismdebatt handlar därför om hur doktrinens abstrakta frihetsprincip ska vägas mot världens konkreta orättvisor. Mer tekniskt uttryckt: debatten handlar om avvägningen mellan "negativa" och "positiva" rättigheter, där negativa rättigheter är sådana som garanterar friheten från yttre inskränkningar (statliga, religiösa, kollektiva) medan positiva rättigheter är sådana som garanterar rätten till olika nyttigheter (mat, utbildning, sjukvård, arbete).

I sin nya bok om liberalismen löser Lena Halldenius upp motsättningen. Hon påpekar klarsynt att rösträtt eller åsiktsfrihet är rätt värdelösa om man svälter. De sociala rättigheterna är en förutsättning för att man ska kunna använda sina politiska rättigheter.

Varför har många liberaler svårt att acceptera denna poäng? Varför brukar de framhålla de klassiska fri- och rättigheterna som ädlare och mer debattvärda än en brödlimpa på bordet? Varför försitter liberala debattörer aldrig ett tillfälle att - fullt befogat - nagelfara despotiska regimer som hindrar folk ifrån att rösta, medan de sällan finner det värt att nämna de tiotals miljoner amerikaner som lever under fattigdomsgränsen?

Halldenius skriver att de rättigheter som på artonhundratalet kom att kodifieras av den liberalistiska doktrinen alla var sådana som syftade till att säkra det politiska inflytandet för den stora klassen av egendomsägande män. Eftersom de redan hade gods och guld var det överflödigt att skriva in materiella nyttigheter i katalogen över universella rättigheter. De måste rent av undvika att skriva in dem eftersom de inte ville underblåsa arbetarklassens krav på ett drägligare liv.

Liberalism är fjärde boken i förlaget Bildas serie av grundböcker om olika idéströmningar. Halldenius går till väga som en tränad analytisk filosof, med beundransvärd reda på begreppen och slutledningarna men också med en viss ovilja att diskutera hur liberalismen vuxit fram historiskt. Effektivt besiktigar hon det liberala idébygget av i dag.

Egentligen ställer hon två alternativa byggen mot varandra, dels det nyliberala, företrätt av Robert Nozick, dels det socialliberala, representerat av John Rawls, båda nyligen avlidna amerikanska filosofer. Halldenius korar Rawls till matchvinnare, inte främst därför att hon föredrar hans lära politiskt, utan därför att hans teori är filosofiskt överlägsen; den överensstämmer bättre med en sann eller rimlig bild av hur människan och samhället fungerar.

Förmodligen kommer Lena Halldenius en dag att ångra att hon spillde energi på Nozick. Mycket tyder på att hans teori, som knappast accepterar "samhället" ens som filosofisk kategori, snart reduceras till en kufisk fotnot i filosofihistorien.

Ändå är det en stor fördel att Halldenius diskuterar liberalismens motpoler. Hennes bild av de grundteser som förenar all liberalism blir då mera vederhäftig. Trovärdiga blir också hennes slutsatser om de blinda fläckar som behäftar all liberalism. Doktrinens avgörande svaghet är dess fyrkantiga maktbegrepp, anser hon. Liberalismen urskönjer bara den makt som uttryckligen inskränker individens frihet: tvång, förbud och lagar. Däremot saknar den verktyg för att begripa hur kvinnor, etniska minoriteter och lägre klasser hålls nere av egendomsförhållanden, ideologier och gamla traditioner.

Halldenius drar också den överraskande slutsatsen att liberalismen inte garanterar demokratin. Om individerna i ett land väljer att underkasta sig en tyrann, så är detta enligt liberalismen fullkomligt ok, på villkor att det skett frivilligt.

Men det är märkligt att läsa en bok om liberalismen som inte nämner Max Weber och knappast ens Kant och Voltaire. Halldenius resonerar inte heller om den rika franska tanketradition som i dag livligare än någonsin tolkar revolutionens arv och försöker förena liberté med egalité.

Detta är Halldenius blinda fläck. Hon är skolad i en anglosaxisk filosofidiskussion som grovt sett delar grund med liberalismen och som därför har svårt att ifrågasätta den. Hade hon aktualiserat kontinentala teorier - tyska, franska, italienska - hade hon kunnat skärpa sin kritik av liberalismens grundantagande, tillika dess stora svaghet: föreställningen om den oberoende individen som samhällets begynnelse och slut. Denna individ har aldrig funnits. Annat än som fiktion, som ideologi, som Gud. Och i tvåhundra år har mänskligheten försökt efterlikna guden. Vilket i sin tur leder till en alternativ förståelse av Halldenius ämne: liberalismen är vår tids förhärskande religion.

Samhälle

Stefan Jonsson , Kritiker på Dagens Nyheter