En boll för mycket

BOKRECENSIONER

Philip Roth är en vildsint absurdist när han släpper loss. Han gör det i Operation Shylock - en bekännelse, en först nu översatt roman från 1993 om identitetsupplösning både på ett personligt och politiskt plan.

Som alltid hos Roth är det den judiska identiteten som prövas, ringas in, splittras för att till sist hjälpligt tejpas ihop.

Turerna är många och litet förvirrande. Roth uppträder själv i boken som jagberättare, konfronterad med en person som uppträder med hans namn, är lik honom och frenetiskt basunerar ut idén om diasporismen som går ut på att alla israeler bör lämna sin egendom och återvända till Europa.

Den falske Roth lanserar tanken i Jerusalem av alla ställen. Där pågår, året är 1988, en rättegång mot bödeln från Ukraina, John Demjanjuk, Treblinkas slaktare eller en oskyldig amerikansk bilarbetare från Cleveland, vilket den åtalade hävdar att han är.

Den äkta Roth reser till Jerusalem och sedan börjar karusellen snurra, långsamt till en början, sen allt snabbare.

Jag måste bekänna att det går runt i huvudet efter några timmars läsning. Det är svårt att bibehålla uppmärksamheten. Storyn fylls med ytligt gestaltade originella personer vilka sällan är de som de utger sig för att vara.

Och mitt i smeten står en alltmer förtvivlad Roth som brottas med diasporismens idéer, judisk mystik, Israels statsterroristiska politik mot palestinierna, vilka Begin och andra israeliska ledare ursäktat med prat om Förintelsen. Han brottas med Mossad, med den avskydde Arafat, men allra mest med sig själv.

Håller han på att bli galen? Är bedragaren, den falske Roth, hans sanna jag? Har han, den äkta Roth, rätt att rikta stenhård kritik mot Israels terrorpolitik? Är han bara en uppblåst amerikansk judisk författare som livnär sig på rå satir som sårar andra människor?

Eller har han bara råkat ut för otäcka biverkningar av sömnmedicinen Halcion som han i sin sömnlöshet och nedstämdhet knaprar på?

Roth är en berättarteknisk virtuos som elegant bollar med intrignystanet och oväntat rycker i dess lösa trådar. Det är en imponerande uppvisning, visst. Men det är för mycket av uppvisning.

Han kan som få skapa en känsla av klaustrofobi. Jagupplösningens kaos lurar alltid om hörnet, det uppskruvade vansinnet hotar att ta över.

Att gestalta detta kräver ett framvällande ordflöde med upprepningar och omtagningar. Men inte av den omfattningen som Roth bjuder på i romanen. Litet mindre hade varit mycket bättre, fast bra är det ändå.

Roman

Nils Granberg