Krig & ångest, lysande elände

PETTER LINDGREN hittar några riktigt bra ungdomsböcker i floden av tråkig normalprosa

1 av 4
Inger Edelfeldt.
BOKRECENSIONER

Så mycket unken skolmatsalsdoft, så många halvpsykotiska lärare. Så många ensamma mammor och frånvarande pappor.

Så många sidor onödigt opersonlig och ibland förfärande tråkig normalprosa. Varför måste det vara så? Var finns formexperimenten?

Och varför måste killarna i böckerna så ofta trassla in sig i kriminalitet, medan tjejerna mer ostört kan odla sitt känsloliv?

Som tur är skriver ändå flera av våra ungdomsförfattare som de vill, utan att tänka för mycket på målgruppen, som Inger Edelfeldt och Börje Lindström. I Edelfeldts fall är det bara förlagsnamnet på pärmen som skiljer hennes ungdomsböcker (Alfabeta) från vuxenböckerna (Norstedts).

Och årets skörd är inte dålig, här finns några riktigt bra böcker och drygt tio till som säkert kommer att glädja många läsare.

"Det känns som om jag var sexton år för en timme sen", skriver Linda Skugge i sin vägvisare till tonårens underjord, Lilla ångestboken. Här lär vi oss säga nej till oönskat sex, att vara snälla mot mor och far och inte supa på starksprit. Intet nytt under Täbysolen, men Skugges självbiografiska utgångspunkt och verkligt personliga stil gör boken till uppfriskande läsning, också för revanschsugna vuxna: "I min skola bestod tuffa gänget av ett gäng ytterst välklädda tjejer och killar, de flesta med egna Alfa Romeos. For your information, Vicky, DU HAR INTE FÖRTJÄNAT DIN BIL SJÄLV. En jävla spermie och ett ägg möttes på rätt plats och det blev du. Så drop it!"

Ängsliga Kaya i norska debutanten Charlotte Glaser Munchs Trollslag hade definitivt behövt Lilla ångestboken. Kaya får ihop det med ett av Skugges "pubbesvin", en sådan där destruktiv typ som bara super och vill ha sex; hennes mamma är död och pappan är borta för världen, sorgeupptagen. Det vi får läsa är Kayas dagbok och det är inte utan att det blir lite klaustrofobiskt. Kaya/Munch skriver väl, men aningen temperamentslöst. Dock en lovande debut.

I Inger Granbergs Det innersta rummet är det pappan som är död, genom självmord. Huvudpersonen och dottern Klara återknyter banden till en förskjuten släkting och skapar på så sätt en ny familjegemenskap. En stilistiskt glasklar bok som nog kan vara till hjälp för läsare i liknande situation som Klara.

Riktigt bra på samma tema är Johanna Thydells Augustvinnande I taket lyser stjärnorna. Titeln syftar på den där sortens självlysande stjärnor som barnfamiljer gärna klistrar över badrumskaklet, ett exempel på Thydells förmåga att fördjupa sitt berättande med hjälp av starka bilder. Här representerar stjärnorna huvudpersonens, Jennys, kärlek till sin mamma som är döende i cancer. Trots det sorgliga temat en bok milt fosforescerande av tillförsikt. Vackert är också porträttet av den utåtagerande och förtvivlade klasskompisen "Ullis-Knullis".

Du och jag, Marie Curie är en roman med lesbiskt tema, av Annika Ruth Persson. Jenny blir kär i Filippa som spelar i samma fotbollslag, men problem tillstöter bland annat i form av Jennys lapsangsörplande och blott alltför förstående morsa, något Jenny ventilerar med fiktiva e-postkompisen Marie Curie. I boken finns fina detaljstudier över förälskelsens teckentyderier och kvardröjande beröringar: "Det ligger fortfarande ett handavtryck där på armen när Jenny låser cykeln." Bra gjort.

Mjukpornografiska inslag av lite daterad karaktär ("Jag var klädd i vit skjortblus och gul tweedkjol och som vanligt hade jag ingen behå") förekommer i Hans-Eric Hellbergs i övrigt läsvärda Outhärdligt. Men boken utspelar sig också i ett diffust och skolgårdsekande förflutet som kan vara 60-talet. Mesen Joakim, den förslagne Markus, danska bombnedslaget Cornelia med flera karaktärer turas om att berätta i denna perspektivskiftande kollektivroman ("noveller i romanform", säger Hellberg själv) kretsande kring sexualiteten. Bonus är några nyskrivna kapitel om Jonnie och Katarina, kända från Hellbergs 70-talshits Kram, Puss och Love love love.

Gull Åkerblom överlåter sexskildringarna åt läsarens egen fantasi. Fritt fall heter hennes nästan höviska roman om den spirande kärleken mellan omaka niondeklassarna Myrra (bohemisk konstnärsnatur) och Mandel (klassens tuffing). Över berättelsen vilar ett sagoaktigt skimmer, här finns bland annat en vildvuxen kråkslottsträdgård och en tam kaja, men rekvisitan finner sig väl i den Romeo och Julia-artade intrigen. Välkomponerat och genomfört in i minsta detalj.

Direkt ockulta inslag finns i en av årets bästa ungdomsböcker, Inger Edelfeldts Skuggorna i spegeln. Sjuttonåriga fantasyläsaren och medeltidsvurmaren Arri får genom sin väggspegel tillträde till Eidolon, ett parallelluniversum befolkat av hyfsat godhjärtade odödlingar. Att spegeln är en "vanlig Ikea-spegel" är symptomatiskt för Edelfeldts berättelse som mycket lever på den komiska kontrasten mellan det övernaturliga och det jordiska, bland annat representerat av föräldrarna "Moderkakan" och "Vuxenbibliotekarien": "Det var i Tolkienföreningen mina föräldrar träffades anno 1982 under namnen Glorfindel och Goldberry, vilket så småningom fick konsekvenser i form av mig och min syster." Arris berättande kännetecknas av en övertygande tonträff, hon blandar gärna ålderdomliga uttryck ("enkannerligen") med talspråkliga vändningar och understatements: "Det var aningen scary". Ruskigt blir det också mot slutet i denna i grunden allvarliga roman om dödslängtan.

Skickligt kompilerad men något mindre övertygande (Edelfeldts bok är svårslagen) är Stefan Castas Med Marias ögon, också den utspelande sig i två världar. Boken inleds med en tablå erinrande om Annika von Hauswolffs fotografier, en tillsynes livlös och halvnaken kvinnokropp "utspilld i blåbärsriset". Femtonåriga Maria har blivit våldtagen och under terapiliknande former ger hon sin version av saken. En berättelse som dels utspelar sig i verkligheten, dels i något som verkar vara en psykotisk fantasyversion av verkligheten, och där hon kallar sig Airam (Maria baklänges).

Stockholms förorter är rikligt representerade bland årets ungdomsböcker. I Hans Olssons Inga bomber över Skärholmen möter vi fotbollskillen Peter, kallad Petar av sin krigsskadade pappa från forna Jugoslavien. En bred realistisk skildring där fotbollen tillåts ta stor plats: "De hade sålt minst en miljon Bingolotter och serverat miltals med korv och ton med kebab på A-lagets hemmamatcher." Men huvudtemat är Peters känsla av hemlöshet. Världsvana kompisen Rashid har sina brudar och sitt balla gäng, flickvännen Sofia sina radikala bohemkompisar på Söder. Lokalfärgen och förekomsten av autentiska personer som exempelvis fotbollsspelaren Abgar Barsom får boken att kännas frisk och samtida.

Från Bajenland till Gnagetland, till Solna som nu tack vare Mikael Engström fått sin litterära plats på kartan. I Satans tjuv hamnar Steppo genom olyckliga omständigheter (mäskfylla, en kvaddad bil tillhörande en mafioso) i en ond cirkel av inbrott och häleri. Intrigen är redig och bra, men mest minnesvärt med Engströms bok är ändå det effektivt stiliserade persongalleriet. Där finns bland andra den vapenfixerade Håkan med sina drömmar om "värnet" (hemvärnet) och Black Army, Steppos själsligt kvaddade mamma som hängt upp sitt liv på en kristallkrona från Ellos, den ömhudade Dick som bara vill spela pop men har fel skinnpaj och ingen Fender Stratocaster. En av årets bästa böcker och en allåldersbok i samma bemärkelse som PC Jersilds Barnens ö.

Årets mest ambitösa försök att imitera förortsslang finns i Douglas Foleys Shoo Bree. Oftast lyckas Foley, men ibland låter det pilsnerfilm: "Fett med schysta guzzar i plugget bre." Elias (assyrisk bakgrund) stjäl en lastbil och ingår i ett omöjligt förhållande med Zeynep (muslimsk bakgrund), elevrådsordföranden Oscar har sex med sin lärare - en skildring påminnande om Bo Widerbergs Lust och fägring stor. Minus för den svajiga och förutsägbara intrigen, plus för den fint fångade skoltristessen.

Svenska för idioter är titeln på Mats Wahls senaste och utmärkta bok, men också på det grupparbete "obs-klassarna" Henke (huvudperson), Kosken, Emma och Dragan sammanställer under ledning av godhjärtat progressiva läraren Johanna. Med litteraturens hjälp, bland annat Okänd soldat, vill hon förlösa elevernas inre möjligheter. Här är det landsbygd och inte förort, vilket märks på myggen och språkbruket: "Tjena snuskukar!" I likhet med flera av hjältarna i böckerna ovan dras Henke med en frånvarande farsa och en nedgången morsa, men Mats Wahl är den författare som kanske tydligast gestaltar de predestinerande livsramar som givits oss i form av klass, kön och tillfälligheter. "Aldrig i jävla helvete att en tjej från natur går och dansar med en sån som DU!", utbrister Kosken när Henke stämt träff med Elin från naturvetarlinjen.

En handfull bra thrillers har också kommit ut i år. Bäst i klassen är Börje Lindströms Julväder, outstanding vad beträffar tempo och språklig uppfinningsrikedom. Det är något skumt med elen i lappländska Lillvargbyn, plötsliga spänningsfall och ett mystiskt eldfärgat sken över himlen i söder. "Det är Vattenfall", tror huvudpersonen Börje, "underhåll av ledningsnätet". Men nej, det visar sig vara döda samer med avsikt att utplåna Lillvargbyn som hämnd för ett massmord i det förgångna. Kusligt, kusligt i denna bok som skulle bli en utmärkt julkalender för Stephen King-fans.

Spännande är också Gunila Ambjörnssons Tigerhjärta, en deckare som utspelar sig kring en uppsättning av Macbeth i Roma klosterruin. Över pjäsen lär vila en förbannelse som får skådespelare att råka illa ut, och mycket riktigt: sextonåriga rekvisitören Maria ställs på hårda prov. Rappt och rutinerat gjort av Ambjörnsson.

Produktive Mats Wahl återkommer med en tredje bok om kriminalaren Harald Fors, Kill, som denna gång blir rånad på sin pistol. Pistolen dyker sedan upp i ett otäckt skildrat skottdrama i en skolmatsal: "Kulan snuddade vid nedre tandraden och gick ut genom kinden under vänster örsnibb." En välskriven och spännande småstadsdeckare utan krusiduller.

I Magnus Nordins Prinsessan och mördaren läser vi i Aftonbladet om ett lik som påträffats i en av Stockholms villaförorter. Ovetande om varandra är åttondeklassaren Markus och värmlänningen Fredrik mördaren på spåren. Nordins bok är nog årets mesta sidvändare, dock aningen stum i personskildringen.

Avslutningsvis två läsvärda böcker om krig. Wilhelm Agrells De trettio samurajerna som ger en bred och realistisk inblick i livet som FN-soldat under kriget i Bosnien, och blott femtonåriga (!) italienskan Randa Ghazys Drömmen om Palestina som utspelar sig under Intifadan mellan sent åttiotal och nu. Unge Ibrahim, vars far dödats av israelerna, sluter sig samman med några andra ungdomar med liknande bakgrund. De inser att motstånd mot ockupationsmakten är nödvändigt, men diskuterar livligt inbördes om hur motståndet bör se ut. Kan våldsspiralen hejdas? Ghazys bok bärs av ett ungdomligt patos som är uppfriskande men ibland något skärande i öronen på en åldrande cyniker som jag själv.

Omnämnda böcker:

Petter Lindgren