Ondskans gudar

Olle Svenning ser Tariq Ali göra upp med Bush och andra fundamentalister

BOKRECENSIONER

Tariq Ali klev upp på podiet i Hyde Park. En av dessa väldiga anti-krigsdemonstrationer var på väg att avslutas: ”Ner med Tony Blair . Störta regeringen”, dundrade Ali.

Jag stördes av parollen, inte av någon större medkänsla med mannen som kallas Bushs pudel. För mig var det svårbegripligt att en skarp politisk tänkare som Ali tog risken att splittra dessa hundratusentals som protesterade mot USA:s och Storbritanniens krigsprojekt. Många hade kommit trots att de röstar på Blair och blev antagligen illa berörda av att manifestationen hotades av politisk sekterism.

Tariq Ali har under större delen av sitt politiska liv kallat sig trotskist, men han har framför allt varit en av vänsterns ledande intellektuella: New Left Review-essäer, romaner, teaterpjäser, filmmanus, historiska studier och organisationsarbete. Kontrasten blev stötande: där stod han och brölade mot Blair och helt nyligen hade jag läst hans stora, briljanta, underhållande The Clash of Fundamentalisms, som tack vare Ordfront och den evigt energiske översättaren Gunnar Sandin nu också finns på svenska.

Ali skriver inte lärobok med väldig fotnotsapparat och ängsligt sneglande efter faktakontroll. Hans drygt 500-sidiga bok är som en väldig bataljmålning, där folk, diktatorer, revoltörer, poeter, filosofer, präster och han själv illustrerar historien. Alis eget liv löper som sammanhängande berättelse genom boken.

Och vilket liv. Uppvuxen i närmast aristokratisk miljö i Pakistan, med nära släktingar i säkerhetstjänstens högsta ledning och med kommunistiska föräldrar, som fyller bokhyllorna med sändningar från Sovjet. Född strax före delningen Indien/Pakistan. Tidigt revolutionär, studentledare i kamp mot landets militärdiktatur och svärmisk för Sukarno och den alliansfria Bandungrörelsen. Agnostiker vid fem års ålder, ateist vid tolv, men väl inläst på islam. Han skriver vackert om den religionens första århundraden, alltså inte bara om religiösa strider utan också om tolerans, öppenhet och vetenskapligt nyskapande. Ali skildrar fortsättningen som ”hundra år av träldom” med kvinnoförtryck, puritansk wahabism, kor-

ruption och uppstyckning - genomförd av de västliga kolonialmakterna efter första världskriget. Därefter det stora förödande nederlaget i kriget 1967. Ali citerar ur den syriske poeten Nizar Qabbanis diktsvit:

Eldade av orientaliska bombasmer,

av stroppigt skrävel som inte gör en fluga förnär,

av felan och trumman,

drog vi ut i krig

och förlorade.

För Ali ryms själva kärnan i det arabiska sönderfallet och självömkan i begreppet Palestina. Förödmjukelsen i krigens nederlag, härskarnas vilja att snarare alliera sig med västmakterna än med det palestinska folket och flykten in i religiös och reaktionär fundamentalism i stället för att knyta an till den upplysnings- och bildningstradition som också är islams.

Fundamentalismen sträcker långt bortom islam. Ali beskriver den svarta kristna historien från masslakterna under korsfararåren till den vardagsbesatthet som präglar stora delar av den amerikanska kristenheten: intolerans, självrättfärdigande, korstågsideologi och vardagsrasism.

Tariq Ali skriver ett fint och klokt brev till en ung muslim om fundamentalismens och den religiösa besatthetens faror. Han varnar för den triumfalism som på sina håll utbröt efter 11 september 2001: ”Jag tror att Usama och hans grupp kommit till vägs ände ... Vad har islamisterna att erbjuda? En väg till ett förflutet som, till all lycka för 600-talets människor, aldrig har existerat. Om vägen Emiratet Afghanistan är mönstret för vad de vill påtvinga världen kommer majoriteten av alla muslimer att göra väpnat uppror mot dem. Tro inte att vare sig Usama eller mulla Omar representerar islams framtid. Det skulle vara en katastrof för den kultur som vi båda delar om så var fallet.”

Alis drivkraft och politisk-kulturella tema är ”antikolonialismen”. Hans vrede liknar Franz Fanons men hans analyser ligger närmare läromästare som Isaac Deutscher, Edward Said, Quabbani och den märkvärdige indonesiske motståndsmannen och författaren Pramoedya Ananta Toer. Kolonialismen slet, med oändliga människooffer som följd, sönder Mellanöstern och, som Ali med sådan skärpa visar, också Indonesien och Syd-ostasien. De stora slakterna ägde rum i Indonesien 1965, i Vietnam, i de blodiga spåren av imperialismens sönderfall: Palestina, Indien/Pakistan/Bangladesh. Med den hycklande frihetsretoriken slogs Mosadeqs demokratiska, nationalistiska Irak sönder till förmån för shahens auktoritära våldstyre. Staterna i Mellanöstern skyfflades mellan olika härskare, mest Storbritannien och Frankrike. De geopolitiska övervägandena i väst tillät allianser med Saddam Hussein (mot Iran) och med fundamentalister i Afghanistan (mot Sovjet) och med det mordiska och korrupta Suharto-styret i Indonesien.

Det är mot bakgrund av denna historia som George W Bush och hans nykonservativa ideologer med vapenmakt lovar att skapa demokrati inte bara i Mellanöstern, utan i hela världen. Den nya imperialismen har lett till ytterligare förfall och hopplöshet för palestinierna, skapat nya inbördeskrigsliknande förhållanden i Irak och grävt ut djupa klyftor mellan USA och Europa (och inom Europa). Världen styrs ytterst av en icke-folkvald president , som tror sig ha ett gudomligt uppdrag, fast huvudsakligen arbetar på beställning av sina egna finansiärer. I Bush in Babylon beskriver Ali USA-administrationens strategi: ”De använde det nationella traumat från den 11.9 till att bygga en bekämpa-terrorismen-lag-och-ordning-patriotism som minimerar motståndet inom landet och samtidigt underlättar genomförandet av en djärv och fräck imperialistisk dagordning utomlands.” I Irak tvingar ockupanterna på folket ett system som är en blandning av Gaza och Guantánamo. ”Schakaler”, så benämner Ali den provisoriska irakiska myndighet som USA låtit installera. ”Till slut kommer de lokala schakalerna och deras husbonde att misslyckas.”

När jag läser Tariq Ali och ibland fångas av hans drastiska utfall mot politiska ledare, hånfullhet mot stillsamma reformister eller raseri över det nya imperiets världsordning, begriper jag att hans vrede där i Hyde Park var alldeles äkta. För min del är han mer tilltalande i bokform. Där finns utrymme också för hans humor, flödande språk, historiska bildning och litterära referenser. Sådant visar att Ali inte är någon fundamentalist.

Essä

Olle Svenning