Aftonbladet
Dagens namn: Bartolomeus
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG

ÖDESSTUND? ELLER?

Per Svensson.   Per Svensson. Foto: SVT

    Det var i Sverige sent en stekhet sommar, vars dagar svalnade sakta mot förhöst och sot-svarta nätter. En valrörelse gick in på sista varvet. Statsministern och de andra partiledarna grunnade över huruvida dispositionerna för slutspurten borde läggas om. Oturligt och tragiskt nog råkade nämligen gamle kungen, den folkkäre och brett respekterade Gustaf VI Adolf ligga för döden i Helsingborg exakt vid samma tid.

Bänkade vid sina tv-apparater med kvällstidningarna prasslande i händerna väntade svenskarna på nya bulletiner från Hans Majestät Konungens sjukbädd. Då exploderade det, nästan i direktsändning, Norrmalmstorgsdramat, bankrånet som inte bara har blivit en klassiker i svensk kriminalhistoria utan också givits symbolisk innebörd av allehanda slag, skänkts en dimension av ödesstund för det svenska samhällets utveckling.

Vi märkte det först senare men det var då, den 23 augusti 1973 då förre herr bankrånaren Jan-Erik Olsson fyrade av sin kpist i taket på Kreditbanken vid Norrmalmstorg i Stockholm samt tog gisslan, som hela folkhemmet skottskadades.

 

    Expressens kulturchef, författaren Per Svensson, har i samarbete med filmregissören Håkan Lindhé skrivit en bok, Dramat på Norrmalmstorg 23 till 28 augusti 1973. Den bygger till väsentlig del på det material Lindhé har fors-kat fram för sin spelfilm om Norrmalmstorgsdramat, som sändes i tv i höstas. Svensson har emellertid kompletterat med egen forskning och byggt ut med en personlig samhällsfilosofisk, sociologisk och psykologisk kommentar.

Per Svensson driver energiskt epokskiftesteorin i sin bok: Norrmalmstorgsdramat skingrade den svenska trygghetsnarkomanins illusioner om folkhemmet som fördrivit ondskan ur tillvaron. I svenskarnas kollektiva undermedvetna blev det därmed dags för omvärdering av livsmönster, sociala förhållningssätt, drömmar och förväntningar. Det skedde med fördröjning men det skedde.

Per Svensson drar ganska kraftiga symboliska växlar på samtidigheten i den gamle monarkens dödskamp och rånet med dess nya inslag av total hänsynslöshet.

 

    Jag värjer mig en aning mot sådan överelegant linjeföring. Om inte annat så tyder upplösningen av Norrmalmstorgsdramat på att mycket av de starka kollektiva strukturernas och gemensamma värderingarnas Sverige stod på stadiga ben ännu 1973.

Trots avsevärd folkhemsk klantighet från polisens sida kom alla - inklusive rånaren med den absurde assistenten Clark Olofsson - ut oskadda. En anledning var att inte ens en narcissistiskt personlighetsstörd brottsling som Janne Olsson kunde förmå sig till den yttersta av gärningar.

 

Helt enkelt för att han befann sig i och var uppvuxen i ett samhälle där "man inte gjorde så".

Men bortsett från denna invändning så är Svenssons bok stark läsning, låt vara att jag irriteras litet av att författaren i sin bekväma roll som kommentator i efterhand stundom tillåter sig att bli en smula dryg och nonchalant i tonen.

 

    Det intressantaste avsnittet i boken är kapitlet om efterspelet i vilket Svensson resonerar om Stockholmssyndromet som han med all rätt misstror som begrepp.

Att gisslan starkt kom att identifiera sig med sina kidnappare - mot polisen - berodde på väldigt speciella omständigheter, inte minst tidsandan, hävdar Svensson. I början på sjuttiotalet var det vanligt att unga idealiserade kriminella i deras egenskap av folk som ställde sig utanför ett kapitalistiskt samhälles borgerliga lagar. I dag skulle inte samma sak ske.

Visst är det vanligt att angripna människor identifierar sig med angriparen om de därmed ser en chans att överleva. Men det ska mycket speciella förutsättningar till för att en symbios ska uppstå lik den som uppstod i bankvalvet eller mellan Patty Hearst och hennes kidnappare.

Folk som tar gisslan är oftast beredda att offra den, och de tagna är i allmänhet inget annat än livrädda.

Yrsa Stenius
Senaste TV-klippen
SENASTE NYTT

Kultur

Visa fler
Om Aftonbladet