Aftonbladet
Dagens namn: Verner, Valter
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG

Pickan story

    1964 var jag sju år, och gud vad jag kan tycka det är orättvist att hela 60-talet gled mig förbi. Hela happeningrörelsen! Och känslan av att media skulle var något nytt och brännbart!

Det behövs inte många sidor in i Anders Wahlgrens bok Pistolteatern 1964-67 för att läsaren ska sugas in i den tidens gränsöverskridningar - och sedan insikten om hur lite som egentligen har hänt. Det är tydligt att 60-talet går i repris. Numera kallas Den Öppna Teatern för Friform, Hypermedia eller kanske Rollspel.

Här följer alltså kandidaten Anders Wahlgren storögt allt som strider mot hans annars så inrutade liv. Under fem år på "Pickan" gör han sina första filmer och börjar även regissera. Här träffar han egensinniga personer som Staffan Olzon, Åke Hodell, Öyvind Fahlström, Claes Oldenburg, Evan Storm, Claire Wikholm, med flera. Men plötsligt avtar virveln. Publiken sviker och börjar ockupera hus och demonstrera. Staffan Olzon tröttnar och säljer teatern; en teater som han påstod hade kostat honom två äktenskap. I det sociala trycket av det samhälleligt korrekta dör Pistolteatern.

 

    I 36 år står det dock en kartong märkt "Pistolteatern" på Anders Wahlgrens vind. Vid närmare undersökning innehåller den en skatt med fotonegativ, kortfilmer och collagefilmer, ljudband, manus och teknikscheman. Och när han nu lägger pusslet av fem fantastiska år är det som om föreställningarna rullar ut på nytt. Dessutom följer en dvd med några dokumentärer och en porträttfilm av Claes Oldenburg.

 

    På scenen står David Tudor och John Cage och spelar på pennor, glasskålar och vattenkannor med kontaktmikrofoner. Jazzmusikern Lars Werner får rå om teatern i några veckor och passar på att provocera med en provoaktionsmuater. Man sågar sönder möbler och ser helt vild ut. Och från Finland anländer Otto Donner och tjuter i ett flygelhorn. Christer Boustedt klär ut sig till bov.

Vårregn, Tandpetare, Alunk, Lidner" i den ena uppsättningen efter den andra går man verkligen över gränsen. De flesta pjäser skulle inte kunnat framföras någon annanstans. Och en gång kom ett gästspel från New York. Performanceartisten Charlotte Morrman spelade cello naken tillsammans med konstnären Nam June Paik. Fotograferna blev nöjda. Tidningarna fyllde på med rubriker: "Hon kunde ju inte ens spela" och "Pistolteaterns nudistafton".

Ja, att 60-talet går i repris syns även på publiken. Svartklädd, bakåtlutad med intagen konnässör-min ser den ut att begripa: i-n-g-e-n-t-i-n-g. Snacka om rollspel!

Mikael Strömberg
Senaste TV-klippen
SENASTE NYTT

Kultur

Visa fler
Om Aftonbladet