Himmel och pannkaka

CLAES WAHLIN ser Dante begå scendebut

1 av 3
BOKRECENSIONER

Dantes Den gudomliga komedien som teaterpjäs är givetvis något av ett kamikaze-projekt. Vi hamnar genast i den allra högsta divisionen, bland Goethes Faust I och II, Wagners Ring eller Homeros epos. Varken Niklas Rådström, Etienne Glaser eller Göteborgs stadsteater fruktar dock makterna. Pjästiteln i sig, Dantes gudomliga komedi, andas något av svårigheterna. Vad är det vi ska se egentligen? Rådström eller Dante?

Sören Brunes har byggt en gigantisk, ljus trälåda med vad som tycks vara ett nedfallet tak med svängdörr diagonalt över högra sidan av scenen. Till vänster en rad luckor, ur vilka helvetets och skärseldens innevånare dyker upp. Johan Rabaeus är pilgrimen som på sin vandring ledsagad av Siri Hamaris Issey Miyake-klädda (!) Vergilius ömsom berättar, ömsom utsätts för de olika kretsarnas fasor.

Dantes språk är kanske pjäsens främsta motståndare. Alla de bilder som etsar sig in hos läsaren kräver en scenisk motsvarighet som få teaterkonstnärer besitter. Föga förvånande är de berättande partierna inte bara de starkaste, utan nästan alltid fullt tillräckliga i sig själva.

En annan mäktig motståndare är Dantes världsbild. Den medeltida teologi och filosofi som sammanförs, en pendang till Thomas av Aquinos Summa Theologiae, är oss i grunden främmande. Vi må kunna orientera oss i topografin, förföras av realism-en och förfasa oss över naturalismen, men vad som för Dantes medeltid var absolut verklighet, är för oss en majestätisk saga.

Klokt nog väljer Etienne Glaser ett slags skörhetens estetik. Återhållet följer det ena tillståndet efter det andra, som möter publiken en katalog av förböner. Detta låter vackrare än vad det är. Trots förlagan blir geografin och topografin suddiga, logiken förvandlas till slump och diktens allvar blir mer komedi än vad som en gång menades med den termen. Och det ganska självklara valet att befolka helvetet med några av vår samtids största skurkar eller ägna en scen åt underhållningshelvetet, det blir just mest komedi, snarare än ett drabbande fördömande.

Vore det inte för ensemblen, och enskilda solister som en karismatisk Rabaeus, Henric Holmberg eller Åsa-Lena Hjelm, så skulle detta teaterlimbo lätt ha kunnat gå alldeles över styr. Den liksom eftertänksamma spelstilen, ett slags balanserande mellan privatperson, rollfigur och allegorisk gestalt, frammanar, åtminstone tidvis, en säregen scenisk värld.

Märkvärdigast blir denna, en smula överraskande, i Paradiset, teatralt sett uppsättningens mest lyckade avsnitt. I ett slags ad lib jammas godheten, kärleken och universums finurliga inrättning, och lite som om Dante plötsligt ersatts av Swedenborg får vi oss en modern utopi av new age-snitt. Pilgrimen Dantes förvirring lär knappast vara mindre efter det besöket än den var när han inledningsvis irrade kring i den berömda skogen.

Teater

Claes Wahlin