Det stora lotteriet

Ira Mallik läser om en flyktingpolitik som bygger på misstroende gentemot de asylsökande

BOKRECENSIONER

Flyktingpolitiken är inte något hett debattämne längre. Kanske gjorde 90-talets obehagliga tjat och Ny demokrati frågan både tråkig och farlig.

Samtidigt flyttades gränserna en gång för alla. Och plötsligt är alla bara överens om att en alltför generös flyktingpolitik är problematisk. Att diskutera prislappen på solidaritet väcker ingen nämnvärd vrede.

Sveriges regering brukar ändå säga sig kämpa för att "bevara" en human flyktingpolitik. Ur något perspektiv är det sant. När bland annat Storbritannien i höstas i EU drev att flyktingar borde förvaras i läger utanför EU:s gränser - till exempel i Ukraina eller Albanien - i väntan på utredning, sa Sverige nej.

Men att Sverige står emot en direkt vansinnighet gör inte nödvändigtvis asylpolitiken human. Regeringen har kommit med en rad nya förslag som riksdagen ska ta ställning till i vår. Ett av dem går ut på att de asylsökande som inte medverkar till klarläggande av sin identitet (88 procent av de sökande saknar pass och resehandlingar) ska kunna straffas med sänkt eller ingen dagpenning under utredningstiden. Möjligheten till ny ansökning efter avslag ska avskaffas.

I Eva Norströms avhandling I väntan på asyl jämför hon den på ytan humana retoriken som reglerar flyktingpolitiken med den praktik som blir så smärtsamt omänsklig när hon går i genom utredningen av ett flyktingfall och dess väg mellan Invandrarverket, psyket, Utlänningsnämnden och tortyrcentrum och många, många avslag. "Fallet" är Ahmed som 1993 söker asyl. Han är statslös palestinier och uppger sig ha fängslats vid två tillfällen, torterats svårt och är nu misstänkt för spioneri mot den stat i Mellanöstern där han bott. Om Ahmeds historia stämmer har han tillräckliga skäl för att få asyl.

Men Ahmed får avslag på sin ansökan därför att Invandrarverket inte anser att spionmisstanken verkar trovärdig. Dessutom fäster Invandrarverket stor vikt vid att Ahmed inte har pass och resehandlingar, vilket sägs "tyda på" att han velat undanhålla omständigheter för hans rätt att få stanna.

Tortyren och de tidigare fängelsevistelserna har däremot inte vägts in i asylprövningen. Detta blir början på mer än två år av överklaganden, nya ansökningar, utvisningsbeslut, depressioner och självmordsförsök.

På torraste saklighetssvenskan blottlägger Eva Norströms godtyckligheten i besluten. Teknikaliteter som resvägar får gigantiska proportioner, medan tortyr och förhållande i ursprungslandet skjuts i bakgrunden. Logiken fungerar så här: den som inte kan redogöra för inredningen i en transithall ljuger om resväg och ljuger därmed även om förföljelser.

Eva Norström har intervjuat flera handläggare för att kartlägga hur beslut tas. Mest skrämmande är kanske den handläggare som fått höra fruktansvärda saker från en kvinnlig flykting från Afrikas horn. Handläggaren berättar att hon nu "mår bättre sen hon bestämde sig för att den asylsökande kvinnan ljög om sina erfarenheter".

Fram växer bilden av ett system som byggts på misstroende, där vikten av att få rätt advokat, ha brett stöd i svenska samhället, få medieuppmärksamhet och ja, till och med att vara en sympatisk person, är det som avgör en flyktings öde i det stora lotteriet om vem som får stanna.

Och inte känns det tryggare när nu rätten att komma in med en ny ansökan efter avslag kanske försvinner. Bara asylkommittéer och små, jobbiga organisationer protesterar mot det. Men så här på 2000-talet är det ju arbetskraftsinvandring som politiker och medier tycker det är "inne" att diskutera, inte flyktingpolitik. Ahmed hade i alla fall åkt ut. Om han inte blev fängslad kunde han ju alltid söka ett vårdjobb i Sverige.

Samhälle

Ira Mallik