Västgöta-klimax på flamländska

BOKRECENSIONER
Anna Enquist.
Foto: BERT NIENHUIS
Anna Enquist.

Titeln på den holländska författarinnan Anna Enquists nya roman Isbärarna syftar på den yrkesgrupp i Alperna som virade in is i fårskinn för att den skulle klara vandringen till godsen i dalgångarna. Samtidigt var det fara värt att isen började smälta och sippra ut genom höljet.

Det är vad som händer, mentalt sett, med det äkta paret i romanen, lärarinnan Loe och psykoanalytikern Nico som befordras till sjukhusdirektör. Som en sorgekälla finns den adopterade tonårsdottern som en dag bara försvunnit, något de aldrig talar om.

Loe förslösar sin reservkraft på att försöka förvandla den sandbemängda trädgården till ett blomstrande Eden, men det blir just inget av med det trots hjälp av en händig yngling som sedan försvinner bort i intet. Antydningsvis har han haft kontakter med dottern, men även den tråden tappas bort.

När Nico blir direktör ska han förverkliga sina visioner, en omorganisering enligt principen "allt genast", vilket visar sig föga konstruktivt. Med ens befinner sig hans framgångssaga på ett sluttande plan och kvar står en undrande och alltmer frustrerad hustru.

I Isbärarna finns lågmäldheten och den dallrande dramatiken under ytan från Enquists tidigare böcker. Samtidigt finns en schablonmässighet i upplägget som förvånar. Konflikter utvecklas halvhjärtat, i det dramatiska och psykologiska pusslet fattas åtskilliga bitar och slutet känns framforcerat, en omvänd deus ex machina. Det händer förvisso att folk väljer den nödutgången i verkliga livet, här blir det mera snopet än tragiskt.

Jag vet inte om begreppet "västgötaklimax" existerar i flamländskan. Om inte uppdras härmed åt den eminente översättaren Per Holmer att introducera det.

Roman

Gunder Andersson