Vad är det för fel på islam?

ANITA GOLDMAN läser Ingmar Karlssons bok om tro och terror

BOKRECENSIONER

”Trots att skillnaderna muslimer emellan lite tillspetsat är lika stora som dem mellan en laestadian i Norrbotten och en siciliansk maffiaboss dras ofta alla muslimer över en kam och betecknas som fanatiska fundamentalister.”

Så skriver Ingmar Karlsson i den i?dag utkomna Tro, terror och tolerans som, trots att den har underrubriken Essäer om religion och politik och innehåller kapitel om hinduistisk nationalism, konfucianismens roll i asiatisk politik och religion och politik i USA, främst är en bok som reder ut förhållandet mellan islam och politik. Karlsson, med flera böcker bakom sig i liknande ämnen, bland annat Korset och halvmånen och Islam och Europa är, från sin nuvarande ämbetspost vid generalkonsulatet i Istanbul, väl skickad att skildra sitt ämne. Tidigare har han tjänstgjort bland annat vid ambassaderna i Alger och Damaskus.

Med kunnighet och inlevelse framför Karlsson sina huvudteser: den muslimska toleransen har alltid varit större än den kristna. Muslimer vid makten har behandlat kristna och judar bättre än de själva blivit behandlade. Världen har inget att frukta av den omskrivna islamiska världsrevolutionen, för den är en myt. De socioekonomiska problemen ligger till grund för muslimsk fundamentalism, som inte är något inneboende problem vare sig i islam eller i arabisk kultur. Islam är inte en enhetlig religion med ett politiskt program.

”Islam har nationaliserats. Liksom varje arabisk frontstat skapade sin egen palestinska organisation för att få kontroll över den palestinska nationalismen är de olika islamiska organisationernas syften i första hand att propagera shiism, wahhabism etcetera alltefter sponsorns nationella intressen. Denna nationalisering av islam har vi också fått se prov på i det sönderfallna sovjetimperiet, där muslimerna har organiserat sig inom ramen för de nya nationalstaterna och inte i en centralasiastisk islamisk international.”

I det sannerligen heta kapitlet Islam och demokrati – två oförenliga begrepp?, reder författaren ut de muslimska statsbegreppen, men slinter när han skall förklara varför inte ett enda arabiskt land är demokratiskt. Det är arvet från det europeiska kolonialstyret som är boven. De officerare och monarker som ”fått sin utbildning i kolonialmaktens militärakademier” hade tränats som instrument för kolonialmakten och inte att bli goda demokrater. Svaga ekonomier, bristfälliga utbildningssystem och hög arbetslöshet ”har också omöjliggjort framväxten av fungerande demokratier”. Försvårat, helt visst – men ”omöjliggjort”?

Andra, mer ”kulturspecifika” orsaker nämns också. Som det av författaren redovisade konspirationsbegreppet, mu’amara, vilket tas till av militärdiktatorerna för att kompensera sin bristande politiska legitimitet. ”Konspirationsteorin med dess fiendebilder har tjänat till att avleda folkets missnöje och sätta stopp för alla försök till demokratisk utveckling. Istället har den fått tjäna som alibi för en repressiv inrikespolitik. Teknologisk efterblivenhet, ekonomisk kris och opposition mot de styrande regimerna har avfärdats som uttryck för mu’amara.” Karlsson nämner också att den utbredda ”stam- och klankänslan fortfarande är starkare än den nationella samhörigheten.”

Politisk islam är inte ett geopolitiskt spel utan snarare ett samhällsfenomen, menar författaren: ”Vad som till synes är civilisations- och identitetskonflikter är till sin kärna fördelningskonflikter.”

Med uttryck som ekar från 70-talets grundkurser i marxism hävdar författaren att framtidens konflikter kommer att vara ”fördelningskonflikter inom och mellan stater” och inte civilisationskonflikter eller religiösa konflikter. ”Kampen står mellan de fattiga och maktlösas civilisation och de rika och mäktigas”, fastslår han, för att i ett annat sammanhang motsägelsefullt hävda att ”de stora konflikterna kommer i framtiden snarare att äga rum inom olika civilisationer, en alltmer intensifierad Kulturkampf mellan tro och sekularisering. Skiljelinjerna går inte mellan religionerna utan mellan fundamentalism och upplysning, dogmatism och pragmatism, civiliserat och ociviliserat uppträdande inom var och en av de olika kulturerna.”

I det flertal kapitel som rör den israelisk-arabiska konflikten dammar Karlsson av palestiniernas gamla favoritteser, som den att Israel är en korstågsriddarstat och att de i arabländerna boende judarna immigrerade till Israel som ett resultat av sionistiska komplotter, inte för att de på något vis var förföljda. Han har hittat flera graverande citat från israeliska ledare som visar på israeliska expansionsambitioner. Men han nämner inte med ett ord de faktiska besluten: det israeliska regeringsbeslutet från den 29 juni 1967 om att återlämna alla de erövrade områdena (förutom Jerusalem) i utbyte mot fred. Eller de samlade arabstaternas berömda och kategoriska ”tre nej” i Khartoum 1969: ”Nej till fred, nej till erkännande, nej till förhandlingar”. Och ingenstans i denna stora bok om modern arabisk politik finns ens en början till analys av varför Palestinafrågan blivit så central i en region med så många andra och tunga problem.

Intressantare blir det när författaren kommer in på den muslimska invandringen till Europa, vilken kan komma att öka till 65 miljoner muslimer i Europa om 30 år. ”Utvecklingen går därför obevekligt mot ett mångrasigt och multikonfessionellt Europa?” Bara en avpolitiserad och liberal islam kan integreras i Europa och en sådan integration är endast möjlig om den löper parallellt med en ekonomisk och social integration, menar Karlsson. Han förespråkar en nödvändig ömsesidig avdemonisering, obligatorisk undervisning om islam för européer och förbättrad undervisning om kristendom i den muslimska världen, en bistånds- och utrikespolitik som syftar till att minska invandrartrycket och att ge samhällsskydd åt de som utsätts för hot inte bara av invandrarfientliga grupper utan av sina egna extremister.

Och paradoxalt nog avslutar Karlsson sin bok – som så hårt kritiserat det europeiska och judeo-kristna arvet – med en vision av hur just euromuslimer skulle ”kunna verka som förebilder genom att föra demokratiskt tänkande och liberala idéer och reformer till sina hemländer. Ett fruktbart triangelförhållande skulle på så sätt kunna uppstå mellan de islamiska samfunden, deras ursprungsländer och de nya hemländerna, eftersom många i sin diaspora vill behålla en nära kontakt med sitt ursprung.”

Essäer

Anita Goldman