Svenska helveten

Håkan Jaensson läser två skakande böcker om verkligheten i stadsjeeparnas förlovade land

BOKRECENSIONER

Det dräller av terränggående fordon i rika områden som Östermalm i Stockholm och det kan möjligen ha att göra med det allmännas förfall: på illa underhållna gator och trasiga vägar känns det självklart tryggare att köra stadsjeep.

Jag retar mig på de där jeeparna, inte bara för att de är klumpiga och drar mycket bensin - blir bara förbannad när jag ser hur den burgnare klassen i snabb takt kan berika sig medan samhället, det vi har gemensamt, tvingas rusta ner.

Det finns något djupt obehagligt i detta, bortom all avundsjuka och alla de jantelagar som borgerliga debattörer äls-kar att prata om: de påstått lönsamma människorna, de friska välbeställda, lagom gamla som tjänar rejält med pengar på att hantera pengar, göra ingenting eller till och med sköta ett hederligt arbete - åt dem är allt givet.

Men åt de andra? Låglöneslavar har inte mycket att hämta och medan högre samhällsklasser anses behöva morötter för att jobba ska de där nere gärna piskas lite grann. Karensdagar, sänkta bidrag. Och några gratislägenheter blir det aldrig tal om.

De allra hårdast drabbade är de icke rika som är för unga - eller för gamla. Människor som inte genererar en skattekrona. Onödiga, opassande människor i ett samhälle som sällan tänker mer än ett kvartal framåt.

Det är där man sparar och snart får det inte plats en jeep till på Östermalm.

Anna Bäséns Vem ska ta hand om mamma? Min dagbok inifrån äldrevården har fått välförtjänt uppmärksamhet: Bäsén tog jobb i vården en sommar och här ger hon en klok, klarögd och mycket konkret skildring av hur svenska åldringar hunsas och vanvårdas.

Undernärda, deprimerade, fastspända, såriga, drogade, övergivna, smutsiga, föraktade, ensamma, rädda, uttorkade, vanvårdade, felmedicinerade, våldsamma, uttråkade, nerbajsade, förvirrade, misshandlade människor sköts av outbildade, stressade, underbetalda, liknöjda eller bara för få vårdare - anställda av giriga vårdbolag eller fattiga/snåla kommuner.

Det finns ljuspunkter - Bäsén är noga med nyanserna och tar också fram positiva exempel - men alltför ofta handlar det om ett människoplågeri som inte kan vara försvarbart ens ur ekonomisk synpunkt.

I boken intervjuas Yngve Gustafson, professor i geri-atrik i Umeå, som berättar om vansinnesbesparingar som ofta bara genererar lidande: När man under 90-talet började spara på den förebyggande fotvården fördubblades antalet amputationer. "Den enda ekonomiska behållningen jag kan se är att om man vanvårdar de gamla så till den grad så dör de snabbare", säger Gustafson.

"I Robertsfors har politikerna föreslagit att de gamla bara ska få två mål mat om dagen, mot normala tre", skriver Bäsén. "Erfarenheten visar att färre måltider leder till att fler åld-ringar dör av svält."

I slutet av hennes bok finns en utmärkt liten hjälpguide - när ska man till exempel vända sig till Socialstyrelsen? - och en liten förslagslista för en humanare äld-revård.

Bäsén anser att det borde finnas miniminivåer för personaltäthet, mat, medicinering och aktiviteter. Samhällets tillsyn måste bli bättre och en särskild haverikommission borde ta hand om det en velig byråkrati inte klarar. Och personalen behöver högre lön och status - och mer ansvar.

När man läst Anna Bäséns lysande reportage kan man ägna sig åt åldersnoja och dödsskräck ett par dagar. Sedan är det bara att ta itu med författaren Mats Wahls antologi Den onda dagen, om kränkningar i skolan (tillsammans med Maria Hildefors, Liv Hök, Marion Meister och Gunilla Molloy).

Wahl kan rapportera direkt från skolgolven; han har varit lärare i många år och sedan rest runt och pratat om bland annat de ungdomsromaner han skrivit med motiv från skolan.

I flera av de klasser han besöker hösten 2003 är hälften eller fler av eleverna olovligt frånvarande. När studiemedlen betalas ut ökar narkotikahandeln i skolan, säger en lärare. Killarna skriker "jävla fitta" och "hora" och flickorna tiger. Här finns mycket av våld, sexuella trakasserier och bleka lärare. "Samhällets kanonmat " landets mest hunsade yrkeskår", skriver Wahl.

Många elever får finna sig i att bli kränkta varje dag. De lider "ett ständigt pågående nederlag" och de som kränker går oftast fria. En dag kommer de att hamna hos polisen. Och Wahl konstaterar: "Den dagen kommer de att bli förvånade, för i skolan har de nämligen lärt sig att man kan kränka människor opåtalat. Varför ska man nu beläggas med handfängsel bara för att man slagit ut tänderna på någon?"

Framför allt i välbeställda områden finns det skolor som fungerar utmärkt. Allt är inte elände. Men de olyckliga skolorna är mycket olyckliga och det gemensamma ordet, enligt Wahl, är misär:

Materiell misär (smutsigt, slitet, vandaliserat), pedagogisk misär, organisatorisk misär, psykologisk misär, politisk misär " de som styr må ha god vilja men de har svårt att se bortom de retoriska dimbankarna.

Wahl skriver om Självförtroende, Kommunikation, Organisation och Gränser och genom att berätta om sina egna erfarenheter och metoder ger han orden kraft. Inga dimbankar, här finns klokhet och, i botten, en förståelse för struliga ungar i olyckliga skolor. Och han har konkreta förslag för hur den onda skoldagen ska kunna bli den goda.

Bäséns och Wahls berättelser från två av samhällets bottennivåer inger ändå, paradoxalt nog, ett slags hopp: humanism och engagemang existerar och kommer att existera ännu när den sista modejeepen på Östermalm rostat bort.

Kan vi väl hoppas, i alla fall?

Debatt

Håkan Jaensson