Det nakna hyckleriet

PETTER LARSSON läser en effektiv Noam Chomsky

BOKRECENSIONER
Noam Chomsky.
Foto: ULLA MONTAN
Noam Chomsky.

Det får inte finnas vacker retorik och avskyvärd praktik: USA kan inte störta Saddam Husseins diktatur med argumentet att det var en diktatur, samtidigt som man i årtionden backat upp andra diktaturer, inklusive just den irakiska.

Och samma regler ska gälla starka som svaga: Nicaragua hade efter den amerikanska statsterrorismen på 80-talet lika mycket - eller lite - rätt att bomba USA, som USA hade att bomba Afghanistan efter 11 september.

I dessa två tankar bottnar Noam Chomskys kritik av amerikansk utrikespolitik och i Hybris håller han konsekvent fast vid dem. Det är en effektiv metod, att visa upp hyckleriet i all dess brutala nakenhet. Den fungerar därför att den utgår ifrån en moraluppfattning som västvärlden säger sig stå för.

Här betraktas Bush-regimens imperialism i ljuset av tidigare övergrepp.

Den 11 september skapade ingen ny värld, bara en mer extrem fas i en politik som pågått sedan åtminstone andra världskriget och vars rötter går tillbaka till Wilsons "idealistiska" utrikespolitik, menar Chomsky. Förtryckarregimer har ofta fått amerikanskt stöd; och har det inte fungerat, så har man invaderat, bombat eller bojkottat: Suhartos Indonesien och apartheidregimen i Sydafrika, Somozas Nicaragua, Guatemala och Vietnam. För gamla Chomskyläsare blir det en del skåpmat.

Även om den ensidiga fokuseringen på den amerikanska politiken riskerar att reducera de USA-stödda diktatorerna till viljelösa kasperdockor, så är det en övertygande skildring av kontinuiteten i Vita husets expansionism.

Och nyttiga påminnelser, särskilt för dem som förväxlar Clintons mer diplomatiskt känsliga maktpolitik med altruism eller inbillar sig att en eventuell valseger för John Kerry i ett slag skulle förvandla USA från skurkstat till vit riddare.

Ingen ny värld alltså, men väl en stegrad arrogans. Attentaten den 11 september 2001 utnyttjades av den mest krigiska delen av högern för en offensiv på tre fronter:

Mot internationella avtal och sammanslutningar, som FN, som på minsta sätt kringskurit Vita husets handlingsfrihet.

Mot världens så kallade skurkstater, och indirekt mot de framväxande ekonomiska utmanarna i Europa och Ostasien.

Och mot den egna befolkningen, vars rättssäkerhet undergrävts av så kallade anti-terroristlagar.

Möjligen betonar Chomsky Sovjetunionens sammanbrott alltför lite. Murens fall ökade den amerikanska handlingsfriheten. 11 september blev arrogansens slutliga utlösare.

Chomsky söker inga alternativa förklaringar. Det är legitimt i en debattbok. Men ibland blir argumentationen märklig. Som när han meddelar att kriterierna för ett så kallat förebyggande angrepp är tre: landet måste vara försvarslöst, viktigt och möjligt att utmåla som ett akut hot. "Som Irak."

Skrivet efter att Irakkriget kommit på tal blir det ett slags efterhandskonstruktion där exemplet får bevisa de generella kriteriernas riktighet när exemplet redan är känt.

Det eviga citerandet blir också problematiskt ibland: "Inte heller har den nuvarande ledningen förklarat när eller varför den övergav sin uppfattning från 1991 om att 'den bästa av världar' skulle vara 'en järnhård irakisk junta utan Saddam Hussein', som skulle styra som Saddam men inte göra den felaktiga bedömning som i augusti 1990 förstörde hans anseende."

Här uppfattar i alla fall jag att de inskjutna citaten härrör från Vita huset. Men enligt fotnoten är det New York Times-journalisten Thomas Friedman som spekulerar.

Det är inte fel. Men jag blir misstänksam, inte mot den övergripande kritiken av hyckleri och laglöshet, men väl mot detaljerna.

Politik

Petter Larsson