Tjallaren berättar

MAJA LUNDGREN läser om en mans väg till maffian - och tillbaka

BOKRECENSIONER

Antonio Saia, kallad Nino, är en före detta maffiaboss på Sicilien som dömts till trettio års fängelse. Han är en "pentito", en botgörare som samarbetar med rättvisan. Det innebär att han inte bara betraktas som en förrädare inom maffian, utan som en dubbel usling bland vanligt folk på Sicilien. Först göra fula grejer - sen inte ens stå för det utan ange sina kamrater!

Lojaliteten med de egna fattiga pojkarna som kommit upp sig på ett fult sätt (men man känner dem sen barnsben, jaja, att det skulle gå så illa) den lojaliteten är fortfarande större än förtroendet för stat och rättsapparat, som betraktas som ännu värre bovar. Att börja ange folk för saker man själv tidigare har gjort ses som lite skumt. Det här är på väg att förändras, kanske främst för att brottsligheten har förråats, vilket har gjort den sista resten av folklig lojalitet svagare. Gladlynta och hederliga människor på Sicilien stöder inte längre "la brutta gente", skurkarna.

Under nära två års tid besökte rättssociologen och kriminologen Amedeo Cottino den botgörande maffiabossen Nino Saia i fängelset. Vad är han ute efter? Kan man lita på honom? Maffiabossen, menar jag - kriminologens goda uppsåt är tydligt: att förklara det onda, begripliggöra det. Dessutom finns förstås den ofrånkomliga (helt förljugna) trollglans som maffian oförtjänt utstrålar. År efter år nya filmer. Det måste vara smickrande för dem.

Det är väldigt kul att läsa den (på pricken översatta) folkliga sicilianskan, och det står utom tvivel att Nino Saia är en kallblodig mördare som har förmågan att tala sig varm. Eller är han faktiskt förändrad, numera en annan?

Boken Familjeliv återger deras många samtal, tillsammans med Amedeo Cottinos sociologiska förklaringar. Cottino går utförligt in på det korrupta rättssystemet, en bakgrund som krävs för att begripa Nino Saias historia men också för att förstå hur djupt rotad maffian är i den folkliga kulturen.

Hur såg vägen till maffian ut, hur tedde sig barndomen i det fattigaste kvarteret i Catania, hur är maffian organiserad, och hur ställer sig Nino Saia och hans familj (alltså familjen med litet f, frun och barnen) till hans avhopp och till hans tidigare liv?

Risken med en undersökning av det här slaget är förstås att mafioson kan försöka beskriva sig själv i så fin dager som möjligt, kanske i hopp om att bli frigiven. Och visst märks det att Nino Saia hoppas på frigivning! "Jag är en annan person! Jag är en annan. Jag är redan en annan. Jag började förändras i samma ögonblick som jag tänkte att jag måste dra mig ur."

Beslutet att bli en "botgörare" var ångestladdat. Hans egen far (som inte är kriminell) slängde på luren när han ringde. Hans fru som aldrig anat att han hade mördat ("Att du har rånat kan jag förstå, det har jag trott, men att du har gjort allt det här andra, det kan jag inte tro på") hon grät men undrade samtidigt varför han egentligen skulle samarbeta med rättvisan. (Maffian drar för övrigt in sitt ekonomiska stöd till fängelsekunders familjer om de samarbetar med rättvisan.)

Själv skämdes Nino Saia djupt i ungefär ett års tid. Den första tjallartiden.

"Jag använder termen Familj, därför att vi var en Familj! Jag har ju sagt att vi kunde dö för varandra! Jag kunde ha dött för att hjälpa en kamrat, jag riskerade livet lika mycket för honom som om det hade varit min son, eller min bror! Ordet Familj, det betydde att vi höll ihop""

Nja. Det verkar ju inte ha varit så. Beskrivningen av själva verksamheten är inte sådan att den underblåser någon eventuell brottslingsromantik. En trist, misstänksam, ödslig tillvaro. En massa välgrundad paranoia, på grund av den dagliga risken för bakhåll. Ingen fantastisk sammanhållning. Det kanske var så från början, men i längden kunde man inte lita på nån, inte ens sin bästa vän. Inte när det började handla om riktigt stora pengar.

Jobbet krävde en total "personlighetsklyvning" som Saia själv beskriver det - hemma i familjen var han ömsint och känslosam, men ute i Familjen kapades allt sånt av. Morden på fiender och förrädare begicks utan hat, det var något man helst undvek men om nödvändigt utförde mekaniskt och med största möjliga kyla. Det var krig.

"Vi förolämpar varandra, eller så dödar vi varandra, några kommer i fängelse, andra hamnar på kyrkogården, och när man kommer ut från fängelset har man inte blivit snällare."

Hur började det? Om man vill kan man måla upp en gripande historia. En siciliansk tragedi. För kanske började alltihop med att Antonio Saias pappa, som var fiskhandlare, stal ett kylskåp. "Jag vet ju inte men jag antar att han stal kylskåpet för att fisken inte skulle ruttna." Pappan blev dömd till fängelse i tre och ett halvt år. Under den tiden hann pojken komma på glid.

Fram till kylskåpsstölden minns Nino Saia sin barndom i Catania på femtio- och sextiotalen som ganska lycklig. Familjen var förstås fattig och tvungen att stjäla lite ibland. "På den tiden var det bara frågan om småstölder, man stal citroner i folks trädgårdar" för att dryga ut lite."

Medan pappan sitter i fängelse och mamman ständigt arbetar och sällan är hemma driver tioåringen Antonio runt i det fattigaste och mest illa beryktade kvarteret i Catania, och i andra kvarter, han hankar sig fram på ströjobb, stjäl höns och begår andra småstölder. Han hoppar av plugget efter fjärde klass. När han är fjorton hamnar han "i dåligt sällskap", äldre killar med mer erfarenhet. Han gör sin första väskryckning, åker fast och får sitta i fängelse med vuxna kriminella.

"Vi satt på samma våningsplan som de vuxna, så vi försökte vara modiga och peppa varandra.... Och på den tiden var man hungrig jämt! 1968 fick man aldrig äta sig mätt i fängelset! /"/ Om de ville rädda mig, så skulle de ha gjort det då! Som minderårig var det längsta fängelsestraff jag hade två och halvt år ungefär."

Ninos familj som då hade fattat att han börjat gå en farlig väg skällde och försökte få honom att vända om, utan att lyckas. Det fanns nämligen andra krafter som såg en riktig påläggskalv i honom.

"Det fanns redan de som iakttog mig utan att jag visste om det, kollade vad jag gjorde" De kollar på en när man är liten kille, sen inlemmas man så småningom i en organisation, kanske genom att man får göra en del mindre grejer. Och under hela uppväxttiden dömer folk en efter vilken miljö man kommer ifrån, vilka man träffar, och man blir iakttagen. De kollar en" ända till dess att man blir erbjuden att vara med i organisationen""

Som fjortonåring var Nino Saia redan "inne i maskineriet, kanske var jag inte medveten om det, men jag var fast, även om jag inte fattade det ordentligt". Och när man väl har gått med i organisationen, så går det inte så bra att backa.

Antonio Saia framhåller sin egen klan - Cursotiklanen - som betydligt mer moraliskt högtstående än den klan som styrs av den förskräcklige Nitto Santapaola, fienden som inte ens drar sig för att döda barn som ryckt väskan av hans mamma. Nitto Santapaola är en "mafioso". Nino Saia använder begreppet som ett skällsord. Cursotiklanen är bättre även så att de är noga med att oskyldiga aldrig hamnar i skottlinjen. Cursotiklanen skadar aldrig kvinnor och barn. Den befattar sig inte med prostitution. Den tillåter inte drogmissbruk inom organisationen. Slutligen är Cursotiklanen bättre för att där råder demokrati. Det räcker med att en är emot ett mord för att det inte ska bli av. Hur avhoppad Antonio Saia än är, så vill han tydligen inte tala så mycket skit om sin gamla klan. Men varför hoppade han av, då? Det ska jag inte tala om. Det får ni skaffa er en uppfattning om själva.

I dag går Antonio Saias dotter i demonstrationer mot maffian och för en bättre skola. "Gudskelov så går det bra för barnen, därför att de har en mamma som har klarat av att uppfostra dem." Han har svårt att känna någon verklig ånger, eftersom de han dödat skulle ha dödat honom ifall han inte hunnit före (det finns några undantag och de verkar också väcka större skuldkänslor).

Samhälle

Maja Lundgren