Inget blod, ingen svett, inga risker

Anders Paulrud läser Alain Robbe-Grillets ”Omtagning”

BOKRECENSIONER
Alain Robbe-Grillet.
Foto: CATO LEIN
Alain Robbe-Grillet.

Jag hade glömt bort hur enformigt, ja rent ut sagt tråkigt, det kan vara att läsa Alain Robbe-Grillet.

Inget blod. Ingen svett, inga risker utan skyddsnät. Allt är säkrat här; en litteratur som är tråkig därför att den är för mycket konstruerad, eller säg redigerad och kalkylerad, med bara hjärna och penna.

Att läsa Alain Robbe-Grillets nya roman, Omtagning, som just utkommit i svensk version och som är hans första på 20 år, är som att träffa en vän efter många års frånvaro. Det blir inte alltid som man hade tänkt sig. Entusiasmen från förr infinner sig inte riktigt, det som en gång i tiden var helt nära kärlek är borta.

Robbe-Grillet tar avstamp i en passus ur Søren Kierkegaards Gentagelsen: "Upprepning och erinring är samma rörelse men åt olika håll: erinringen går baklänges, upprepningen framåt. Därför kan upprepningen, om den nu kan ske, göra en människa lycklig, medan erinringen gör henne olycklig." (Övers. Lars Göransson).

Anders Bodegård, som är Sveriges bäste översättare, har förmodligen utgått från franskans något stela översättning från danskan; det ändrar dock inte något i sak, men formuleringen blir inte bra svenska.

Längre fram i Gentagelsen skriver Kierkegaard om hur det plötsligt faller honom in att han kan åka till Berlin, där har han varit en gång förut och då kanske han var lycklig.

Robbe-Grillet följer den danske filosofen i hälarna, han delar också den senares förkärlek för alternativa personager, att göra sig själv till "en annan". Dessutom är Robbe-Grillet också han på väg mot Berlin. I hans roman är det några år efter krigsslutet. Inte bara städerna ligger i ruiner utan också det tyska språket, Goethes och Heines språk, är förstört efter nazismen. ( Hans Werner Richter, en av grundarna till den berömda Gruppe 47, gjorde iakttagelsen att nazismens verbala kalhygge hade reducerat tyskan till endast 150 brukbara ord). Detta är inte direkt länkat in i Robbe-Grillets text, men det är ett faktum som intresserar honom. Han sysslar just med rekonstruktioner av språk. I romanen åker han tåg, och han följer sina gamla spår, korsar dem. Han skuggar "den andre" som också är han själv. Han sysslar med ett slags narrativa synonymer, förflyttningar från en text till en annan analog text eller ett annat "händelseförlopp". Och så finns här, naturligtvis och återigen, den så vanliga rekvisitan hos Robbe-Grillet: spioner, lösmustascher, accessoarer, lite sado-erotik här och lite incest där och så de vanliga dubbelgångarna och gengångarna. "Ska vi leka kurragömma?"

Ja, det är förstås tröttande att läsa denna repris, upprepning, repetition, men också tråkigt i betydelsen: "tjata", "tugga om".

Alla riktigt bra romaner börjar med ett förslag om en överenskommelse. Ett löfte. Tro på det jag har hittat på, säger författaren till sin läsare, så kommer du att bli rikligt belönad.

Men Robbe-Grillet kommer inte med några löften eller förslag till överenskommelser. Det är stendött och förmodligen inte skrivet till någon annan än honom själv, och jag som är en alldeles för rutinerad och livserfaren läsare går inte på hans krumbukter och finter.

Tråkigt, jo. Jag hade ju hoppats på ett kärt återseende. Men nu är det med Alain Robbe-Grillet som med många av de andra i kretsen kring Nouveau roman, Michel Butor och Claude Simon, Robert Pinget och Nathalie Sarraute med flera: om de inte redan är döda, så har de stelnat i sina former.

Och Robbe-Grillet, som en gång var en stridbar förgrundsfigur för "den nya franska romanen", har nu lämnat ifrån sig "den gamla vanliga franska romanen".

Bara en repris. Tänk att ingenting har hänt med hans författarskap på 20 år.

Roman

Anders Paulrud