En kretin på Kreta

ÅSA LINDERBORG om en sorglig - men lukrativ - historia

BOKRECENSIONER

I en bokhandel nära mig skyltade man nyligen med sex nya biografier om Winston Churchill, två om Adolf Hitler och två om Josef Stalin. Där var också tre nya böcker om första världskriget, fem om andra världskriget och en om puniska krigen aptitligt upplagda. Krigshistoria är lukrativt och en av dem som säljer mest är den brittiske militären och amatörhistorikern Antony Beevor, vars Stalingrad bara i Sverige har nått ofattbara hundratjugotusen läsare. Även Berlin är en storsäljare och nu har ett tredje verk kommit på svenska, Kreta. Erövring och motstånd.

Grekland, som styrdes av den "fjärde augusti-regimen" under ledning av general Ioannis Metaxas och kung Georg II, hade föresatt sig att vara neutralt under andra världskriget. Storbritannien garanterade att skydda dess gränser. Italien ville dock lägga landet under sig och var särskilt intresserat av Kreta, eftersom man med ön som flott- och flygbas trodde sig kunna behärska hela Medelhavet. Italienarna drevs emellertid bort av grekerna i ett hårt och snöigt bergskrig, varför Tyskland mot sin vilja var tvungna att komma till undsättning. När tyskarna den 20 maj 1940 landsteg på Kreta med sina fallskärmsjägare, bidrog de till en lika spekulativ som innovativ utveckling av krigskonsten. Visserligen dödades närmare tvåtusen av jägarna redan första dygnet, men tack vare de allierades sjabbel kunde de i alla fall ta över hela ön. Staden Chania ödelades på samma sätt som Guernica och kretensarna utsattes för ohyggliga vedergällningar.

Motståndet organiserades direkt och partisanrörelsen bestod av såväl kommunister, socialister, liberaler, nationalister, katolska präster och spanska partisaner, som av konsekvent vardagsmotstånd. Påfallande många kvinnor deltog. En historia väl värd att berätta med andra ord, men Beevor lyckas trots förutsättningarna inget vidare.

Antony Beevor har ju inte minst gjort sig ett namn på att skildra den menige soldatens vedermödor. Detta renommé är dock oförtjänt, som Lennart Lundmark konstaterade i en skarp men rättvis granskning av Stalingrad (Dagens Nyheter 27 april). I Kreta är skildringarna av soldatlivet än mer sällsynta. Det kan inte tolkas som annat än ointresse för saken, för det saknas inte litteratur om det hårda partisanlivet uppe i bergen. Framställningen är desto rikare på skrönor och töntiga lumparhistorier som helt saknar källbelägg. Och som vanligt i engelska krigsskildringar framhålls ett antal excentriska generaler med putslustiga smeknamn, som man ska beundra för sitt mod och omsorgen om sina mannar.

Liksom Stalingrad är Kreta helt styrd av Beevors fördomar. Britterna beskrivs genomgående som charmiga, intelligenta, humoristiska, hederliga, oförskräckta och inte minst som civiliserade, känslosamma gentlemän i uniform. Tyskarna var även de ädla män som med något undantag höll sig till krigets lagar. Kretensarna var modiga, stolta och oändligt generösa. Men de var även barnsligt skrytsamma och så ystert blodtörstiga att de bestialiskt kunde stycka en tysk i småbitar och sedan kasta ut köttstyckena till jublande folkmassor (för att bara ge ett exempel på en uppgift utan källhänvisning). Som sant primitiva naturbarn framställs dock den nyzeeländska truppens modiga maorier, som till glada illtjut spetsade tyskarna på sina bajonetter. De kommunistiska partisanerna slutligen, var illitterata, tröga, lögnaktiga, samvetslösa, fåfänga, makthungriga och lurade till sig befolkningens stöd. När Beevor beundrande räknar upp alla utom kommunisterna - trots att de utgjorde den enskilt största partisangruppen - i den motståndsrörelse som till slut fick nazisterna på fall, blir han löjeväckande osaklig.

Beevor är angelägen att framhålla hur uppskattade britterna var på Kreta; de sågs som "avlägsna släktingar". I själva verket var deras insatser begränsade och de förverkade snabbt sitt förtroende. Som Beevor själv konstaterar, vägrade de till exempel att ge de frivilliga kretensarna uniform, vapen och officiell soldatstatus. Innan de sjuttontusen britterna sjappade från ön grävde de ner sina vapen och förstörde sina fordon hellre än gav dem till partisanerna, vilka även fortsättningsvis fick bekämpa nazisterna med spadar, yxor, brödknivar och gevär från första världskriget, fraktade på åsnor. Den handfull britter som stannade kvar gjorde anspråk på att leda/disciplinera motståndsrörelsen och de upprördes över att partisanerna inte ville underordna sig brittiskt befäl. De gav de kapitulerande tyskarna, fullpackade med krigsbyten, skydd mot kretensarna och fri lejd för avresan. Dessutom underblåste de motsättningarna inom motståndsrörelsen, även om Beevor med emfas påstår motsatsen.

Men framför allt var britterna lojala med den fascistiska Metaxasregimen. De verkade aktivt för att Georg II, som flydde till Egypten direkt när kriget startade med stora delar av sin flotta och som redan innan saknade folkligt stöd, skulle återinsättas efter kriget. Liksom rojalisterna fruktade britterna en vänsterrevolution kanske mer än de fruktade nazisterna. Storbritannien och framför allt USA gav därför ett stort ekonomiskt och militärt stöd till den nationella armén. Därmed avgjorde de det fem år långa inbördeskrig som följde med hundratusentals greker som antingen dödades, sattes i läger eller drevs på flykt i sitt eget land. Likheterna med det spanska inbördeskriget är alltför påfallande och även om Beevor faktiskt ogillar Churchills stöd till Georg II, är det inte en helt enkel uppgift han ställer sig när han trots allt vill skriva en brittisk hjältehistoria om Grekland.

Att Antony Beevor hyllas världen över för sina inskränkta krigsskildringar säger något om vårt tidsläge. Med sina makalösa försäljningssiffror kan få personer mäta sig med honom i fråga om inflytande över vår syn på andra världskriget. Tack och lov är i alla fall Kreta så rörig, detaljerad och hopplöst tråkig att den med all sannolikhet kommer att ha betydligt fler köpare än läsare. Till såväl form som innehåll bjuder de ogenomträngliga boksidorna läsaren samma massiva motstånd som en gång kretensarna bjöd fascisterna.

Historia

Åsa Linderborg