Vad är värst?

Författaren Amir Hassan Cheheltan ringar i sitt digra förord in två teman som ofta dyker upp i novellerna. Det ena är "den moderna människans dilemma": en kluvenhet mellan å ena sidan ett förkapitalistiskt och klanmässigt levnadssätt, och å andra sidan ett individualistiskt, urbaniserat och modernt. Eller, om man så vill, en kamp mellan stad och landsbygd. I exempelvis Goli Traqis Min själs älskade, som utspelar sig kring den islamiska revolutionens dagar, drar sig en universitetslärare undan Teheran och finner, i öknen och bortom civilisationen ett gammalt hus där han översköljs av stillhet. Huset är både poetiskt och förmodernt, "bortom tingen med sin fläkt av himlen" och förmår att under kaosdagar och hopplöshet skänka mannen tröst.

En mycket tragikomisk novell om den moderna människan och könsroller i förvandling, utgör Simin Daneshvars Olyckan. Ur en äkta makes perspektiv handlar novellen om vad som kan hända då en kvinna tar körkort. Hur oändligt långt bort en bil kan föra en hemmafru från hemmets härd.

Den andra novelltematiken berör den iranska närhistoriens mest centrala händelser: revolutionen 1979 och det åttaåriga kriget mot Irak. En stark krigsskildring finns i Shahriar Mandanipours Avgrundens årstider, om en grupp iranska soldater i en skyttegrav som för var dag som går avhumaniseras allt mer. Medan de - år efter år - existerar i sin sandsäcksgrav, slockar deras liv bortom fronten och kontakten med anhöriga upphör. De förvandlas till levande döda, utan vare sig hopp eller fruktan.

Flera av novellerna tar upp livet i den islamiska republiken Iran, inte sällan med en djupt underförstådd ironi. Så förklarar till exempel i Cheheltans eget bidrag, Martyren, en äldre kvinna för en ung flicka att livet som filmskådespelerska inte är så glamoröst:

"- Och så alla dessa med slöja och Gud vet vad, sade hon. Till och med i sängen."

Överhuvud förmedlas i novellerna en känsla av förvirring kring vilket alternativ som var/är minst sämst: shahen eller de religiösa ledarna? En diktatur mot en annan. Och även om novellkaraktärerna är förvirrade i tanke och känsla, så måste de åtminstone säga rätt - eftersom det är livsavgörande i en diktatur!

Stilistiskt är det intressant att allegorin har en så framskjuten plats i novellberättandet. Som antologins svenske redaktör Stefan Foconi skriver i efterordet, så fyller ju allegorin ofta en viktig funktion för författare i diktaturer; att genom den indirekt kunna uttrycka det som inte direkt kan sägas. Det kan vara en storm som driver fram och ödelägger en hel by, en stad där alla plötsligt drabbas av syfilis, eller, som i Moniro Ravanipours Vi fruktar bara framtiden, en kvinnlig konstnär som till synes utan egen vetskap får en grupp unga män att helt och hållet bete sig som

allt mer kraftlösa (konst)objekt. Och att sakna henne sedan hon rest.

Att skriva det samtida livet i Iran måste sannerligen vara en dans på slak lina. Och ändå kan det göras så vackert och levande. Galghumoristiskt. Ibland rentav roligt. Det är redan så att man börjar vänta på Bokförlaget Tranans nästa antologisatsning - en hel volym med iransk poesi.