Är nya tankar alltid gamla?

PIA BERGSTRÖM läser Ronny Ambjörnssons bok om utopier

BOKRECENSIONER
Ronny Ambjörnsson.
Foto: ULLA MONTAN
Ronny Ambjörnsson.

"Av alla levande varelser är människan den enda som kan föreställa sig det som inte finns", skriver Ronny Ambjörnsson i inledningen till sin idéhistoriska bok om utopier, Fantasin till makten. Ambjörnssons bok är ingen nostalgisk pamflett om 68-ornas allt-är-möjligt-optimism utan en nykter och eftertänksam granskning av några utvalda utopisters liv och tankar: humanisten Thomas Moore som skrev om ideallandet Utopia på 1500-talet, Emanuel Swedenborg (1688-1772) vars utopi var själva himmelriket, den mindre kände pacifisten, alkemisten och "svärmaren" Anders Kempe som förföljdes för sina kätterska åsikter om prästerskapets girighet och krigiskhet och dog i landsflykt 1689. Den skämtande franske visionären Charles Fourier som inspirerade flera utopiska samhällsbildningar och kommuner i USA på 1800-talet. Socialisten, mönsterskaparen och skönhetsivraren William Morris (1834-1896). Och Charlotte Perkins Gilman (1860-1935), amerikansk fritänkare, föredragshållare och författare till många böcker om kvinnans ekonomiska underordning och undanskymda roll i historien, mest känd för romanen Den gula tapeten och den feministiska utopin Herland (Jungfrulandet).

Ambjörnsson urskiljer två ursprung till alla senare fantasiskapelser om idealsamhällen, guldåldersdrömmen och tusenårsriket. Den grekiske skalden Hesiodos, verksam omkring 700-talet f Kr, talar i dikten Verk och dagar om urguden Kronos gyllene tid då en lycklig ras av guldmänniskor levde, i gemenskap och överflöd, en slags ursprunglig kommunism. Paradiset i Bibeln där Eva och Adam lever nakna utan skam är en liknande myt. Föreställningen om Tusenårsriket kommer från Uppenbarelseboken. När mörkret är som tätast, när Vilddjuret och Skökan (våldet och penningen) behärs-kar världen, då kommer omvälvningen. En ängel kastar ner djävulen i en avgrund där han får sitta fängslad i tusen år. I det nya rike som Kristus upprättar innehas makten av människor som aldrig tillbett Vilddjuret: "Liksom profeternas visioner har detta bibelställe varit vägledande för revoltörer mot den etablerade ordningen från senmedeltiden och fram till 1800-talet", skriver Ambjörnsson. "Tusenårsriket har en politisk udd som guldåldersdrömmen saknar. Apokalypsen lyfter upp de små enkla människorna till en roll i historien. Den riktar sig mot denna världens makter, kungar, köpmän, krigare."

De utopister som intresserat Ambjörnsson har alla värnat om de små enkla männi-skorna. De har drömt om trädgårdsstäder, fredliga asexuella kvinnoriken, lantliga kollektivbyar med arbetet som nyttigt nöje. Det är roligt att läsa om dessa fantaster och undantagsmänniskor men de har ju inte alls påverkat historien så mycket som till exempel Lenin, Mao Zedong eller Pol Pot vars idealstater blev våldsdiktaturer. På något sätt vill inte Ambjörnsson tänka på hur otäck fantasin, till exempel om jämlikhet och egendomsgemenskap, kan bli när den verkligen kommer till makten. Fouriers antilejon och Morris brasaftnar är nog trivsammare. Bokens ämne är liksom för stort för de biblioteksdammiga exemplen. Jag skulle önska ett större och mer tvärvetenskapligt grepp om människans förmåga att föreställa sig det som inte finns. Och jag tycker att det uppstår en kons-tig krökning i den idéhistoriska vinkeln på det utopiska tänkandet. Om alla drömmar om nya ordningar kan ledas tillbaks till de "omöjliga" myterna om paradiset och Kristus återkomst så går det ju inte att föreställa sig något nytt och oprövat, något möjligt bättre. Nya tankar är på något vis alltid gamla? Och vilken männi-ska är inte lite vilddjur, om hon får chansen. (Är det en ny tanke eller en myt?)

Men trots att alla historiska försök att leva utan "kungar, köpmän och krigare" är körda åtminstone från nuets utkikstorn verkar ju mindre totalitära utopiskheter ha klarat sig bättre. Demokrati, mänskliga rättigheter, tvättmaskiner, diskmaskiner, internet och hundraelva tv-kanaler med sexiga underhållningsmord; skatt från de rika till de fattiga och sjuka - västerlandets små enkla människor tycks ändå föredra såna fantastiska saker framför harmoniska paradis.

Idéhistoria

Pia Bergström